Två år

Två år sedan diagnos. 

Två år sedan jag förstod att det finns något som heter Barncancercentrum.
Där det alltid finns barn. Sjuksköterskor. Läkare. Människor som jobbar. Som bryr sig. Som vill göra det bästa som går. 
För att läka. Hela. Underlätta. Pigga upp. 

Ibland många barn. Ibland färre. Men alltid några. På julafton. På sommarlovet. På måndagar. På tisdagar. På lördagar. Alla dagar. 

Barn med hår. Barn med lite hår. Barn utan hår. Barn med smärta. Barn som mår illa. Barn som inte kan äta. Barn med feber. Barn utan immunförsvar. Barn med elaka celler. Barn som är små. Barn som är stora. Barn som sitter ihop med en blå droppmaskin. Timme ut och timme in. Barn som är bleka. Barn som är magra. Barn som har enorm aptit. Barn med runda kinder. Barn med ångest. Barn med rädsla. Barn som är på väg. Barn som besegrat. Barns föräldrar. Barns syskon. Barns kompisar. Barns anhöriga. Barns nära och kära. Barns styrka. Barns livsglädje. 

Barn som kämpar. Stenhårt. Varje dag. Året runt. 

Fuck cancer!