Vi lägger henne i kistan. Det känns bra, att hon får ligga mjukt, inte på den hårda metallen. Bäddar med egna lakan. egen kudde och rosa filten med prinsessan på. Stoppar om och omringar henne med massor av gosedjur.
Rosita ligger närmast, det har hon gjort hela tiden. Rosita som varit med på allt förutom den stora operationen. Då var hon med oss.
Vi lägger i fotografier. Den där första bilden på oss, dig och mig. När du bara är några minuter gammal. Efter att jag trodde du var död för att du, när du kom ut, låg alldeles stilla och tyst. Och för att vi kämpat så hårt för att få dig, för att du skulle bli till och för att tro på att det skulle gå vägen.
På bilden ligger du i min famn och skriker. Jag gråter av euforisk lycka. Nu är du här, nu kan inget ont hända, jag har gjort mitt.
Så tänkte jag då.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar