Strålning

20110124

Jubileumskliniken på Sahlgrenska, det är där strålningen ska ske.

De 21 strålningarna som ska ta bort de elaka cellerna i magen.

Där tumören satt men också de celler som har smitit ut i buken eftersom de fick dela tumören i magen. För att den satt så hårt och dumt. Cellspill kallas det.

-Vi måste stråla hela buken. Tjugotvå strålfält kommer det bli. Vi kommer stråla ut över höftpartierna som innehåller mycket benmärg. En stor del av blodfabriken finns där, säger strålningsläkaren. 

-Vad kommer det innebära? frågar jag. 

-Att hennes blodvärden kommer bli pressade, särskilt trombocyterna. Vi kommer följa värdena noga under strålningen och det kan bli uppehåll i behandlingen, svarar hon. 

-Och på lång sikt?

-Att hon inte kommer kunna bli mamma. Både äggstockar och livmoder kommer strålas livmodern kommer nog aldrig klara att bära ett barn.

Jag blir ledsen, väldigt ledsen. Känner av min egen sorg och hur snubblande nära jag själv varit att inte bli mamma. Det är inte särskilt länge sedan, bara lite mer än sex år. Och för att jag alldeles nyss hörde henne säga.

-Jag ska bli mamma när jag blir stor.

Strålläkaren avbryter mig. 

-Men det ska vi inte fokusera på nu. Nu ska vi först behandla henne, det är det som är viktigt nu, säger hon. 

Gränsen för det värsta flyttas igen. Vad är sorgen över att inte bli mamma mot att inte få leva. För det handlar ju om det, att leva, att få leva och att bli stor med eller utan drömmar. Det som vi tar för givet.

-Mamma, jag längtar tillbaka till strålningen. Kan vi inte åka dit och hälsa på någon dag.

Det säger hon, många gånger när strålningarna är över. För på strålningen gör ingenting ont. Man ligger bara under en enorm maskin i ett enormt rum. Och är man en modig sexåring så gör man det själv, ligger blick stilla ensam i rummet. För ingen annan får vara i närheten när strålmaskinen jobbar. 

Fast helt ensam är man ju inte när man är omringad av gosedjuren Rosita, Sara och Klara. Och har ett gäng pastellfärgade ponnyer uppradade bredvid sig. Och hör idolens sammetslena röst som sjunger om manpojken. Tjugoen gånger ligger hon ensam där. Ungefär tjugo minuter tar det för maskinen att stråla de tjugotvå strålfälten som ska stråla bort de elaka cellerna. Förutsättningen för att livet ska kunna få fortsätta. Samma strålar som förstör mitt barn. Förstör det inifrån och tar bort möjligheten till en av de största drivkrafter man föds med. I början går jag in till henne mellan varje strålfält, säger hej, ger en klapp och går ut igen. I slutet bara mellan var fjärde. 

-Klart att vi ska hälsa på någon dag, de är ju så snälla på strålningen och de var så imponerade av dig. Och vi med, pappa och jag, svara jag med ett leende. 

Och ett hugg i magen av sorg, skräck och kärlek. 

Fuck cancer!