Den tredje

Ännu en jul. 

Den tredje utan. 
Och den första med känslan av, ja vadå? 
Kan inte hitta något ord som beskriver mer än helt okej. 
Julen var helt okej. 
Och det är bra. 
Långt mycket bättre än den första och bättre än den andra. 

I år åkte vi bort igen. 
Till ett mysigt pesionat med maximal julstämning. 
Utsökt mat, fin service och ett skåp fullt av hemlagat julgodis. 
Mysigare än mysigast.  
Kanske en ny tradition. 
Vi får se. 

Nu är den över för denna gången, julen. 
Det känns skönt. 
Och lite tomt. 
Längtet tar plats igen. 
Melankolin ökar.

I en tidning läser jag en intervju med en flicka som miste sin bror i tsunamin 2004. 
Hon svarar på frågan om när hon tyckte livet började bli normalt igen. 

"Sorg är verkligen hemskt att vara med om. Till slut lär man sig leva med det. Då blir det bättre. Men normalt blir det inte." (SvD lörd 20 dec 2014, sid 13)

Jag fortsätter lära mig. 
Att leva med sorgen. 
Och det blir bättre. 
Även om vägen inte är plan utan både backig och krokig. 

Fuck cancer! 

Dela rum

Mentalt har den pågått länge, rensningen, den i Noras rum. 
Rummet som mest blivit som ett skräprum men som ska bli Harrys nu. 
Plötsligt en dag tar jag tag i det och börjar riva ut saker. 
Bestämmer mig för att inte rensa och inte slänga bara packa ner i kartonger och ställa i källaren. 
Som ett första steg. 

Det går sådär. 
Jag tittar ner på alla små saker som ligger huller om buller. 
Hello Kitty figurer i plast från hamburgerkedjan, pärlade armband, papperslappar, en biobiljett, gömmor med gammalt godis, en lapp från skolan. 
Känner hur stressen klättrar och varje liten sak känns viktig. 
Var för sig ett litet minne, de som jag inte kan få fler av. 

Känner rädslan för att något viktigt hamnar i den där lådan.
Att jag ska missa något. 
Jag biter ihop och packar ner eller snarare häller ner. 
Till slut blir det två stora flyttkartonger till källaren och tre kassar med skräp. 
Kvar står ett mysigt och städat Norarum med många tomma lådor redo för lillebrorsaker. 

De får dela rum nu, storasyster och lillebror. 
Ett sätt att sy ihop de två som aldrig träffats.  
Det känns fint.
Trots allt. 

Fuck cancer! 

Lättare att bära

-Man sörjer aldrig färdigt, säger hon som står på scenen precis framför mig, det fungerar inte så, avslutar hon. 

Stundtals känns det som att det är jag som pratar.
Som att hon står där och upprepar mina tankar.
Att hon ger min föreläsning.

Jag lyssnar på Malin Säwstam som förlorade sin man och två barn i tsunamin.
Hon berättar om hur hon och äldsta sonen ensamma kom hem från Thailand.
Om hur hon efter en tid bestämde sig för att återförenas med sin man och barn.
De på andra sidan.
Inte hur.
Bara att hon skulle.

Det kanske låter starkt och hemskt.
Men inte för mig.
Jag förstår precis.
Och minns hur det kändes.
Hur utvägen och det lätta fanns där om jag inte orkade mer.
Som en livlina.

Hon berättar om hur en av hennes överlevnadsstrategier blev att korta ner tidsperspektivet.
För att härda ut i smärtan.
Hur målsättningen blev att tänka en timme i taget.
Och hur varje dag gick ut på att ta slut så hon fick ta sin tablett.
Den som gjorde att hon fick sova.

Hon berättar om hur hon själv dog den där dagen.
Att hennes kropp finns kvar med en ny Malin i.
Den Malin som fått acceptera det som hänt. 
Som fått forma sig ett nytt liv och som kämpar dagligen med insikten om att det var så här det blev.
Och att det bara är hon som kan göra det bästa av det.

Jag minns och känner igen.
Och inser att det är skillnad.
Att jag faktiskt är friskare nu.
Starkare, gladare och mer rustad.
Men inte mindre sorgsen.
För sorgen kommer inte bli mindre.
Bara stundtals lättare att bära.

Och det är okej.
För nu. 

Fuck cancer!

 

En annan glädje

Djupt, djupt inne i sorgens

mörker, glimtar en annan
sorts glädje fram,
en allvarligare glädje,
i grunden besläktad med sorg.

Se magnolian! 
Den blommar nu!

Av Barbro Lindgren

Fuck cancer! 

Älskade Nora

Älskade Nora, 

för tio år sedan låg vi på BB, 
i lite mer än ett halvt dygn hade du funnits hos oss. 

Med mörkt hår och liten uppnäsa låg du mest och sov,
jag befann mig i ett obeskrivligt lyckorus, 
den finaste tjejen i hela världen var här och hon var min. 

Tack för att du kom, 
för att du var du 
och för att du lärde mig vad kärlek är. 

I varje andetag, 
i varje steg, 
i varje tanke finns du med mig.

Älskar dig,
saknar dig,
längtar till vi ses igen.

Fuck cancer! 

Tio år

Älskade finaste Nora, 

för tio år sedan kom du

och gjorde oss till de lyckligaste

föräldrarna på jorden.

Älskar dig. 
Saknar dig. 
Längtar efter dig. 

Tills vi ses igen. 
Så måste det bli. 
Det vill jag tro. 

Fuck cancer! 

Pyntat

Så är jag där nere igen, på botten. 
Känner rastlöshet, irritation och kraftlöshet. 
Och en känsla av att vilja fly.

Dagen har vi tillbringat hos Nora. 
Rensat, pyntat och tänt ljus. 
Imorgon är det hennes födelsedag. 
Tio år sedan den lyckligaste dagen i mitt liv.

Saknar så det gör ont. 

Fuck cancer! 

Rikedom

Jag kör den där vägen när jag åker till jobbet. 
Den som går till strålningen.
Varje gång kommer minnesbilden tillbaka.
När vi sitter i sjuktransporten på väg till dagens strålning,
en av alla de som ska ske varje dag i nästan fyra veckor.

Nora är pigg och glad.
För strålning är en baggis.
Det tar bara några minuter, gör inte ont, man mår inte illa och när det är klart får man åka hem.
Hem till lek och liv.

-Mamma, hur mycket pengar har jag på banken?
-Oj, jag vet inte riktigt, men flera tusen är det i alla fall.
-Va, flera tusen, då jag rik.

Jag hör hennes röst.
Ser glittret i hennes ögon.
Känner livskraften.

Det kala huvudet talar sitt språk.
Det som växer inom henne lever sitt liv.
Men hon är hon.
Och idag är en bra dag.
En av många under den långa kampen.

Det var då.

Fuck cancer!

Aldrig bäst

Marcus och jag sitter och pratar om hur sorgen förändras.
Jag berättar hur jag känner mig nu.
Hur ilskan bubblar. 
Och att jag bara vill ha henne tillbaka.

M berättar hur han nyligen beskrivit det som att han åkt till New York och sett fram emot ett besök på den bästa och nyaste restaurangen.
Istället får han ett bord på den näst bästa. 
Hur han sitter där på restaurangen och tycker att det är bra.
Men inte bäst.

En fungerande metafor
För livet är okej.
Och kommer bli bra. 
Men inte bäst.
Inte utan den bästa.

Fuck cancer! 

Melankolin

Den börjar ge sig tillkänna igen, melankolin.
Längtet, saknaden och sorgen.
Hösten är här, luften är hög, solen skiner och kylan biter till i kinderna.
Det får mig att känna igen och längta tillbaka.

Till då.
Till sjukhuset, kampen och tillhörigheten.
Till Barncancercentrum, behandlingar och låga värden.
Till fredagsmys och Idol på rummet.

-Nora, nu börjar snart Drömmarnas trädgård, skynda dig så du inte missar, säger jag. 
-Maaammma sluuuta, jag gillar inte Drömmarnas trädgård, det är för bebisar, svarar Nora förnärmat.
-Määä, det är det väl inte, det är ju ditt favoritprogram.
-Sluuuuuuta!

Då fanns hon. 
Jag kan höra och känna henne.

Älskade finaste Nora,
saknar dig, 
älskar dig, 
alltid.

Fuck cancer!

Regler

När jag är på väg ut för att springa ser jag ett par komma gåendes på vägen. 
Jag känner igen den ena av dom. 
Vi närmar oss varandra, ler och säger hej. 
Jag dras tillbaka i tiden till alldeles snart fyra år sedan. 

Någon är i rummet. Persiennerna vinklas upp och ljuset letar sig in. Yrvaket tittar jag upp. 

-Ni får vakna och kliva upp nu, säger den som är i rummet. 
-Jaha, är det något särskilt på gång, frågar jag. 
-Ja, klockan är över åtta och det är rond snart. 

Orden sjunker in. Klockan är över åtta och det är rond snart. Då måste man upp ur sängen. Tvätta sig, klä på sig och sätta sig på sängkanten.  Det är sådana reglerna är på den här avdelningen. 

Vi gör oss i ordning och äter frukost. Sitter på de bäddade sängarna och väntar på ronden. Det tar några timmar. När de kommer har de inte mycket att säga. Inte mer än det jag redan vet. Hennes värden går fortsatt åt rätt håll. 

Efter den dagen struntar jag i reglerna och sover så länge vi vill. För kan vi ta emot onkologronden liggandes i sängen så kan vi ta emot kirurgronden på samma sätt. Vi har legat inne i många dagar och nätter redan och det kommer bli många, många, många fler. Livet måste få levas så lätt som det går under omständigheterna. Och vad som är lätt för oss bestämmer vi. Inte reglerna på kirurgen. Det kommer en tid då den neddragna rullgardinen i vårt rum talar sitt egna språk. 

-Ni såg ut att sova så gott så jag ville inte störa er, säger fina läkaren, så jag kom förbi nu istället, fortsätter hon.

Men det är på vår avdelning, den som vi hör hemma på, Barncancercentrum. 

Fuck cancer! 

Utspridda

De är utspridda den här helgen. 
Mina tre barn. 
På lika många ställen. 
Ivar med farmor i stan. 
Harry med oss på landet. 
Nora på kyrkogården. 
Tillsammans i mitt hjärta. 
Alltid.

Fuck cancer! 

Tycka om

-Mamma, du vet när Nora fanns, säger Ivar. 
-Ja, vadå? svarar jag. 
-Jag tror inte hon tyckte så mycket om mig. 
-Nämen, varför tror du det? 
-Kom och titta. 

Han tar min hand hand och drar iväg mig till Noras rum. 
På dörren sitter det två lappar. 
De som sattes upp när leken pågick.
Lek med bästisen Tyra. 
På lappen står det att Ivar och Nils inte får komma in i rummet,
att det bara är Olle som får. 

-Nora och Tyra skrev det när dom lekte och du och Nils bara busade, säger jag. 
-Men varför fick Olle komma in? frågar Ivar. 
-För att han var en liten bebis då, mindre än vad Harry är nu, svarar jag. 
-Nähä. 
-Joho.

Fuck cancer! 

Prata om

Vi har ätit lunch och sitter i matsalen och pratar. 
Pratar om helgen som gick, om cancer och om livet. 

-Du pratar ofta om Nora och det är fint tycker jag, säger arbetskamraten. 
-Jag måste prata om henne så hon inte försvinner, svarar jag. 

Så är det.  
Jag pratar om henne för att jag vill. 
Och för att hon inte ska försvinna. 
Det blir oftast en monolog. 
För det är nästan ingen annan som pratar om henne. 

Fuck cancer! 

Mer än man tror

Vanessa Falk som förlorat sin bror och pappa inom loppet av två år intervjuas i morgonsoffan. 

-Hur mycket motgångar kan man klara av? frågar journalisten. 
-Man klarar så mycket mer än man tror, svarar Vanessa. 

Ja, så är det. 
Man klarar så mycker mer än man tror. 
Mycket, mycket mer. 

Fuck cancer! 

Fyra år

Så infinner sig dagen igen.
Den artonde september.
Fyra år sedan livet vändes upp och ner. 

Lördag 18 september 2010

Fuck cancer! 

Valminne

Då var det dags igen. 
Dags att gå till val. 
Fyra år sedan sist. 
Lika många år sedan vi gick till vallokalen i chock. 
Bedövade av beskedet vi fått samma förmiddag. 
Att det finns en stor förändring på vänster njure och metastaser i båda lungorna hos vår fina Nora. 

Jag minns;
Att vi gick till vallokalen strax innan stängning, innan vi åkte tillbaka till vårt rum på Barncancercentrum.
Att Nora hade nytt nattlinne med korta ärmar så att inte porten i armen skulle göra ont när hon rörde armen.
Att dockan Lena hade på sig ett likadant nattlinne.
Vilken sjuksköterska som jobbade natten.
Att det var den nittonde september.
Men inte vad jag röstade på. 

Fuck cancer! 

Hälsa Nora

-Hälsa Nora, säger farmor innan hon stänger bildörren. 
-Ja, det ska jag göra, svarar jag.

Jag styr bilen mot Nora.
Där jag ska tända ljus och plocka smultron.
Och hälsa från farmor. 

Fuck cancer!

Stjärna

Det har hunnit bli kväll och vi promenerar hemåt. Det är mörkt och stjärnklart. Ivar pekar upp mot himlen. 

-Mamma, den stjärnan tror jag är Nora, säger Ivar. 

-Ja, kanske det, svarar jag. 

-Jag önskar att man kunde plocka ner en stjärna och om den var ens storasyster så kunde hon hoppa ur stjärnan. 

-Ja, tänk om det kunde vara så. 

-Jag önskar att alla stjärnor var Nora så kunde jag plocka ner en. 

-Ja, det skulle vara fint. 

Fuck cancer! 

Orättvisor

-Kommer du ihåg vad fröken berättade för mig och pappa? frågar jag. 
-Att hennes man har dött, svarar Ivar. 
-Ja, och att hon en gång hade en flicka i klassen som fick cancer och dog, svarar jag. 
-Vem dog först, Nora eller hon. 
-Hon dog först. 
-Hur gammal blev hon. 
-Jag är inte säker men jag tror att hon blev åtta år. 
-Orättvist, Nora blev bara sju år. 

Fuck cancer! 

Trött

Hemma igen efter helgens Visommist träff. 
En helg med fina familjer som alla mist. 
En träff fylld av skratt och trevligheter. 
Och samtal och tankar om våra saknade. 

Efteråt kommer den. 
Tröttheten. 
Den förlamande tröttheten. 
Och denna gång även irritation och ilska. 

En trötthet jag känner igen. 
Den som alltid slog till när vi fick komma hem från sjukhuset. 
Blivit utskrivna för den här gången. 
Hem till hemsjukvård och några dagar, kanske en vecka, tillsammans hela familjen.

Det är bitterljuvt. 
Träffar jag ser fram emot slutar med kraschlandning. 
Jag stämmer av med de andra som känner likadant. 
Fortsättningsvis måste jag göra det som ledarna tipsade oss om från början. 
Att ta ledigt dagen efter.

Fuck cancer!

Det oundvikliga

Vi ligger i sängen och småpratar efter att kapitlet i Loranga boken lästs och lampan släckts. 
Jag har många frågor om allt det nya i skolan och hur det känns att gå i ettan. 

-Började Nora ettan men inte tvåan, frågar Ivar?
-Ja, hon började ettan men inte tvåan, svarar jag. 
-Hade hon långt kvar till tvåan?
-Hon dog i mars och skulle börjat tvåan i augusti. 
-Då var det långt kvar, hade hon en skolbänk?
-Ja, det hade hon. 
-Vi har lådor, egna lådor istället för skolbänk. 

Det oundvikliga närmar sig. 
Att lillebror blir äldre än storasyster. 

Fuck cancer! 

Säga hej

Telefonen ringer. 

-Vi är här nu, säger Marcus i luren. 

-Ok, vi kommer, svarar jag. 

Jag och Harry är hos Nora. 

Marcus och Ivar ska hämta oss med bilen. 

Jag skyndar mot ingången, vi har bråttom till ett möte. 

Ivar kommer springandes mot mig. 

-Hej, ropar jag. 

-Hej, ropar Ivar och springer förbi mig. 

-Vart ska du? 

-Jag vill säga hej till Nora. 

Orden landar i mig. 

Det är så fint. 

Så jättefint. 

Och sorgligt. 

Så förbannat sorgligt. 

Fuck cancer! 

Ensam

Sommarliv. 
Umgänge och aktiviteter avlöser varandra.
Aldrig riktigt tyst. 
Tills den ensamma stunden kommer.

Sorgen river.
Saknaden trycker. 
Minnesbilderna fladdrar. 
Tomrummet som ett bottenlöst hål. 
Då kommer den.
Den tröga och inkapslade gråten.

Älskade, finaste Nora. 
Saknar dig. 
Längtar efter dig. 
Älskar dig. 
Oändligt. 

Fuck cancer! 

Jag vet

Jag vill stampa i golvet.
Slänga mig ner på marken och banka med händerna.
Visa fingret och vråla.

Jag vet att jag klarar det.
Jag vet att livet kommer bli okej.
Jag vet att jag kommer kunna blicka framåt igen. 

Men jag vill att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Det enda. 

Fuck cancer! 

Båttur

Vi sitter i vännernas båt.

Jag, Ivar och jämnåriga vännen pratar om att Ivar är både storebror och lillebror nu.

-Ja, för Harry är min lillebror och Nora är min storasyster, säger Ivar.

-Ja, fast Nora är död nu, svarar den jämnåriga vännen. 

-Ja, det är hon. 

-Fast hon är ändå med oss. 

-Ja, för hon finns överallt.

-Ja, överallt och här med oss i båten också.

-Ja.

En stund senare hör jag dom prata om att alla barnen är pojkar. 
Och vilket lag man är med i. 

Att de enda tjejerna i båten är jag och fina vännen. 

Och Nora. 

-Fast jag vill att Nora ska vara med oss ändå, säger Ivar.

-Ja, Nora ska vara med oss ändå fast hon är tjej, svarar jämnåriga vännen. 

-Ja, för hon är ju också ett barn. 

Så fint.

Så väldigt fint. 

Det känns varmt i bröstet. 

Och sorgligt.

Väldigt sorgligt. 

Fuck cancer! 

Inte fly

Av en fin vän får jag ett utdrag ur en text. 

En text skriven av en pappa som förlorat två av sina tre barn. 

"Jag har upptäckt att jag, efter förlusten av två av våra tonårssöner, omedvetet förhåller mig till tre tankelinjer eller livslinjer. På den första står det ”Det var inte det här vi drömde om”. Blir man kvar där för länge är det fara värt att man blir det som vi kallar för bitter. På den andra linjen står det: ”Men det var så här det blev”, och min erfarenhet är att om man får kraft att inte fly smärtan utan ”ta emot” den enda verklighet som finns, då först framträder den tredje livslinjen, och på den står att det kan hända att livet sänder en människa nya drömmar. Dessa drömmar är inte synonyma med dem man en gång hade, men de väcker ändå hoppet om att livet kan bli djupt meningsfullt igen. Också bortom de stora förlusterna." Av Tomas Sjödin

Jag läser texten om och om igen.

Känner att det finns något där. 

Något som känns sant och riktigt. 
Och förväntansfullt. 

"Att inte fly smärtan utan "ta emot" den enda verklighet som finns"

Och svårt. 

Fuck cancer! 

Gråt

Hela vägen hem gråter han, lillebror Ivar. 
Gråter för att kusinerna åkt hem.
För att han haft så kul. 
Badat, hoppat, fiskat krabbor, berättat spökhistorier, spanat in späckhuggare, ätit glass och myst. 
Och för att det dröjer ett helt år tills de kan komma hit igen.

Jag vill också gråta.
Gråta över det som varit, det som blivit och det som inte blir.
Över tomrummet och den smärtsamma saknaden.
Jag tittar bakåt i backspegeln. 
Ser honom, tårarna och den tomma platsen.
Den där storasyster skulle suttit.

Jag sväljer klumpen i halsen och försöker trösta.
Oss båda. 

Fuck cancer! 

Less

"Det första året är värst"
"Det tar sju år att sörja förlusten av ett barn"
"Det tredje året efter man förlorat ett barn brukar vara det tyngsta"
"Du kommer alltid bära med dig sorgen men den blir lättare att leva med"

Den ekar i mitt huvud, faktan. 
Om hur den brukar vara. 
Sorgens normala.

Jag är less på att försöka förstå.
Less på att kämpa.
På ord som "ett steg i taget" och "tiden läker".
Eller "hon finns alltid med dig". 
Och less på att vara hon, hon som förlorat sin dotter.

Jag vill att mitt barn ska vara här.
Att hon ska komma tillbaka.
Det är det enda jag vill.
Åt helvete med allt annat.

Jag är så less på det här. 
Less på att leva med sorg. 
Less, less, less.

Fuck cancer! 

Tomheten

En ny fas. 
Ett nytt sätt att känna.
Som en strålkastarbelyst scen, synlig vart jag än vänder mig. 

Tomheten.

På resan med de två mistfamiljerna blir den påtaglig.

En lillasyster utan storasyster.

En storasyster utan lillebror. 
Och en lillebror utan storasyster.

Jag ser dom bada, spela fotboll och sitta uppkrupna i soffan.
Hur storasystern och lillasystern, som är i samma ålder som Nora skulle varit nu, styr umgänget. 
Och lillebror som hänger på och accepterar ordingen, en dynamik han känner igen. 

Som en smäll slår den emot mig. 
Bilden av hur det skulle varit nu. 
Mys och umgänge. 
Tjat om glass och Ipadtid. 
Bråk om orättvisor. 
Två syskon och en framtid med gemensamma upplevelser och minnen.

Jag vrider på huvudet och ser verkligheten. 
Livsdrömmen i spillror. 
Tomheten som ett gapande hål.

Fuck cancer!

Alla ska vi dö

"För vi lever i ett land och en tid som drivit högmodet och egoviljan så långt att vi ifrågasätter livets själva grundpelare, och dit hör döden. Vi har monterat ner och gömt undan döden. Vi kan inte kontrollera den, alltså talar vi inte om den, och så länge vi inte talar, skriver eller läser om döden kanske det kan vara så att den inte finns...

Men dina föräldrar ska dö en dag. Dina barn ska dö. Din hustru ska dö. Och du, min vän, ska dö en dag. Döden och livet. Två syskon. Som kristen tror jag inte att döden är slutgiltig. Det som skrämmer mig med döden är frånvaron, tystnaden och tomheten efter människor som jag vant mig att älska och leva med. Andras död skrämmer mig mer än min egen." Utdrag ur Artikel av Marcus Birro.

Ord som kunde varit skrivna av mig. 

Beskrivning av det som jag tänkt så många gånger. 

Som sammanfattar ensamheten jag så många gånger känt under min sorg. 
För om man inte låtsas om min verklighet så blir det ensamt får en sån som mig.

Livet och döden. 

Kärleken och sorgen.

Som två syskon, ja kanske det. 
Och förutsättningarna för varandras existens. 

Fuck cancer! 

Världens dummaste

-Du är världens dummaste, gråtskriker Ivar. 
-Nej, det är jag inte, svarar jag. 
-Jo, det är du visst för en gång när Nora fanns så hade hon sparat godis som hon fick äta på en vardag. 
-Ja, men då fick väl du också det. 
-Nej, för då hade jag inte sparat något godis. 
-Men det spelar ingen roll för du får inte äta godis idag. 

Det sparade godiset. 
Det som jag fortfarande kan hitta i olika gömmor. 
Godiset som var viktigt men som sällan åts. 
För när man är påverkad av cytostatika är godis inte gott. 
Men ville hon äta så fick hon. 
Vad som helst när som helst. 
Det var då. 
Nu är nu. 

Jag önskar det var då. 

Fuck cancer! 

Bävar

"...fri som en fågel...luffare blå..." trallar Ivar. 

-Sjunger du Luffarvisan? frågar jag. 

-Ja, den ska vi sjunga på avslutningen, svarar Ivar. 

Det knyter sig,

jag dras tillbaka till det gamla livet,

före cancer,

det som jag knappt minns något av. 

-Mamma, minns du den lilla simfröken? hör jag Nora fråga med ett fniss.

Ja, jag minns,

minns den lilla simfröken,

lek och plask, 

groda, glass och pinne, 

och luffarvisan som spelades varje gång. 

...fri som en fågel...fri som en fågel...

Jag känner hur hon hänger på min rygg,

hennes armar runt min hals,

hör plasket och fnisset,

känner skvättet.  

...fri som en fågel...fri som en fågel...

Älskade Ivar, 

idag slutar du förskoleklass,

vår första skolavslutning,
med sång, föräldrar och finklädda barn,

ditt första sommarlov.

Jag bävar,
vill, 
och vill inte.

Fuck cancer!

Neråt

Det har vänt neråt.
Jag spjärnar emot.
Letar efter en förklaring utan att hitta någon. 
Ingen mer än att det kanske är dags.
För att det är längesedan sist.

Vill inte känna håglöshet.
Vill inte känna irritation.
Vill inte vara orkeslös.
Vill inte. 

Vill glädjas. 
Känna tillfredställelse. 
Njuta av sommar och sol. 
Och orka se och ta in de som gör livet värt att leva. 

Jag har vetat att det ska komma.
Men tänkt att jag kanske gjort mitt. 
Tänkt, inte trott, men naivt hoppats. 

Låt denna vändan gå fort. 

Fuck cancer! 

Lika många

-Mamma, när kommer dom? frågar Ivar. 
-Snart och alla tre barnen är med, svarar jag. 
-Dom har lika många barn som vi har. 
-Ja, det har dom. 
-Ja, för dom har tre och vi har tre. 
-Ja. 

Fuck cancer!

Blunda hårt

Hon är borta. 
Mitt livs kärlek finns inte.
Kanske någonstans men inte här hos mig. 

Smärtan och saknaden bor i mig. 
Alltid som ett dovt brummande.
När jag minst anar blir den knivskarp.

Ivar ensam här på landet. 
Påminnelse om drömmen som inte blev. 
Den om bror och syster. 

De som skulle hoppa studsmatta och äta glass. 
Klättra i berg och hoppa från bryggan. 
Och kivas som syskon gör. 

-Han fick mer än mig, säger den ena. 
-Fick jag inte alls det, svarar den andra. 
-Joho, det fick du visst det. 

I mitt huvud hör jag dom tydligt. 
Om jag blundar riktigt hårt kanske jag kan låtsas. 
Som att ingenting har hänt. 

Fuck cancer! 

Det värsta

Jag sitter i soffan på landet och äter frukost. 
Ivar hänger och klänger på mig. 
Han klättrar över min rygg och jag får en fot i ansiktet. 

-Ivar sluta, det är det värsta jag vet när du gör så, säger jag irriterat. 
-Nej, det är det inte, det värsta du vet är att se ditt barn död, svarar Ivar. 

Sant. 

Fuck cancer! 

Overkligt

I ett mail från en vän läser jag en text. 
En text hon ska läsa på en konferens. 
Ett utdrag ur min egen blogg. 

Orden slår emot mig som en käftsmäll. 
Min historia med mina ord.
Vad har jag varit med om? 
Hur kan jag stå upp? 

Overkligt.
Ofattbart. 
Och brutalt verkligt. 

Fuck cancer! 

Sorg

Vid middagsbordet berättar jag för Ivar att vi träffat fina läkaren idag. 

-Skulle du vilja träffa "fina läkaren" någon gång? frågar jag.
-Varför då? svarar Ivar.
-Jag tänker om du har frågor om Noras sjukdom eller om medicinerna och varför hon dog.
-Nej, det vill jag inte.
-Varför inte.
-För då tänker jag på Nora och att hon är död och då blir jag ledsen.
-Känner du så?
-Ja.

Det gör ont. 
Jag blir påmind om det smärtsamma. 
Det som skyms av livet som rullar på. 
Att min lille sexårige kille bär på sorg. 
Som han hanterar på sitt sätt. 
Genom att inte tänka på det som gör ont.
Sin älskade storasyster. 
Vår fina dotter. 

Fuck cancer! 

Kämparnas kämpe

Ett meddelande i inkorgen. 
Jag klickar upp det. 
Som ett knytnävsslag slår de emot mig. 
Orden om att en liten kämpes kamp är över. 

En kämpe jag följt sedan Nora blev sjuk. 
Som fick sin diagnos ungefär samtidigt som hon. 
Som sedan dess har kämpat den hårdaste av kamper.
Kämparnas kämpe, starkare än starkast. 

Jag blir så berörd.
Tänker på kämpen och hans familj.
Var de befinner sig nu.
Vad de har framför sig. 

Skulle vilja hjälpa, underlätta och lindra.
Göra det som ingen kan.
För ingen kan hjälpa till med smärtan. 
Inget kan ta bort eller lindra.

Efter nästan fyra års stenhårt kämpande har deras nya kamp börjat. 
Kampen för livet. 
Med sorgen. 
Den som de måste lära sig leva med.

Fuck cancer! 

Likhet

Vi pratar om vem Harry är lik. Jag säger att han är mest lik Nora som bebis men lik Ivar också. 

-Harry kommer aldrig träffa Nora, säger Ivar. 
-Nej, det kommer han inte så du får berätta om henne för honom, svarar jag. 
-Ja, och så får jag berätta för Nora att jag fått en lillebror. 
-Ja, det får du göra om hon inte redan vet det. Tror du att hon vet? 
-Det vet jag inte, kanske. 
-Ja, kanske. 

Fuck cancer! 

Gravkors

Signalerna går fram, någon svarar. 

-Hej, mitt namn är Lena och jag ringer angående min dotters gravkors.

Jag hör mig själv säga det, lika naturligt som om det handlat om en tandläkartid eller ridlektion.  
Hur är det möjligt? 
Att jag lever. 
När allt jag har kvar av min finaste Nora är en grav att sköta om.

Förstår inte.

Fuck cancer! 

Prata

-Mamma, Nora var faktiskt dum när hon låste in mig på toaletten? 
-Ja, det var hon verkligen, svarar jag. 
-Men varför gjorde hon det? 
-Jag vet inte men ibland gör man dumma saker, det gör de flesta människor. 
-En gång i bilen sa jag till Nora att jag önskade att hon var död, fast det ångrar jag nu. 

Jag stelnar till. Hur länge har han tänkt på det? Har han dåligt samvete? Tror han att det har med hennes död att göra? 

Vi pratar vidare om att vi alla säger eller gör dumma saker ibland. Sådant som vi inte menar. Att det var dumt sagt men att Nora ändå visste att han inte menade det och att han tyckte mest om henne ändå. 

Att prata är viktigt. När man minst anar kommer det fram viktiga saker som kan behöva redas ut. Jag är glad att han berättade. 

Fuck cancer! 

Flashback

Det är en sådan där solig och fin lördag. 
Jag går genom Haga och ner till akuten. 
Behöver troligtvis medicin. 
Inget allvarligt men har lite ont.
Sitter i väntrummet med barnvagnen.
Så här har jag suttit förut. 
Då med min fina lilla Noris i vagnen. 
Som efter undersökningen blev direkt skickad till Östra sjukhuset och samma kväll blev inskriven på Barncancercentrum. 
Det känns längesedan. 
Och alldeles nyss på samma gång. 
Om en stund går jag ut härifrån med ett recept på medicin. 
Tänk om det hade fått sluta så den där soliga lördagen i september för fyra år sedan. 
Tänk om. 

Fuck cancer! 

Glömde

Jag har glömt datumen.
Den nittonde.
Och den tjugonde april.

Två år sedan vi sa adjö för allra sista gången. 
Då vi efter kyrkan åkte med till krematoriet.
La våra händer mot den lilla vita kistan, viskade adjö och åkte därifrån. 

Jag har glömt datumen. 
Som har passerat utan att jag har reflekterat. 
Den soliga påskhelgen distraherade.

Älskade Nora. 
Du finns i mig. 
I varje andetag. 
Alltid.

Fuck cancer!

Hon vet

-Mamma, vet du att Nora är den enda i vår familj som vet, säger Ivar. 
-Vet vad då? frågar jag. 
-Vad som händer när man dör. 
-Ja, det är hon. 

Fuck cancer! 

Syskonskaran

-Mamma, man kan säga att jag är mest för jag är både en lillebror och en storebror, säger Ivar. 

-Ja, det är du, svarar jag. 

-Nora är bara en storasyster och Harry är bara en lillebror. 

-Ja, det är dom. 

-Men Harry har både en storebror och en storasyster.

-Ja, och du har både en storasyster och en lillebror men Nora har bara lillebrorsor. 

-Ja, och så har Harry en näsa också. 

-Ja, och en väldigt kissig blöja som jag måste gå och byta nu. 

Fuck cancer!

Ett möte

Måndag morgon och mammaträning. 
Vi är bara tre som tränar idag.
En känner jag igen men är inte säker på vem det är. 

Så hör jag tränaren säga hennes namn.

-Det är väl du? frågar jag i en paus. 
-Ja, det är det, svarar hon.

Pausen är över och vi fortsätter träna.
I slutet pratar vi mer.

-Mina minnen är så suddiga men var du med oss i slutet? frågar jag.
-Ja, det var jag, svarar hon.

Det klarnar.
Visst var hon med.
Ända in i slutet eller början på det nya beroende på hur man ser det.

Jag står och pratar med en av favoriterna.
Som jag åtskilliga gånger mött i något som känns som ett annat liv på en annan planet.
Som tagit hand om oss många, många gånger på sitt milda och varma sätt.

Som vi trivdes så fint med och som Nora tyckte om.
Hon som var en av två som slutligen körde iväg henne.
Till bårhuset.

Vi delar det ingen borde behöva dela.
Bilden av mitt döda barn. 
Känslan är märklig.
Och fin.

Märkligt.

Fuck cancer!