Vid middagsbordet berättar jag för Ivar att vi träffat fina läkaren idag.
-Skulle du vilja träffa "fina läkaren" någon gång? frågar jag.
-Varför då? svarar Ivar.
-Jag tänker om du har frågor om Noras sjukdom eller om medicinerna och varför hon dog.
-Nej, det vill jag inte.
-Varför inte.
-För då tänker jag på Nora och att hon är död och då blir jag ledsen.
-Känner du så?
-Ja.
Det gör ont.
Jag blir påmind om det smärtsamma.
Det som skyms av livet som rullar på.
Att min lille sexårige kille bär på sorg.
Som han hanterar på sitt sätt.
Genom att inte tänka på det som gör ont.
Sin älskade storasyster.
Vår fina dotter.
Fuck cancer!
Herregud sicken go kille! Det är äkta syskonkärlek. Mina tre barn kan bråka hur mycket som helst men så fort någon av de blir det minsta sjuka eller ledsna så är de där för varandra. Blir så ledsen när jag läser dina ord, det gör så ont i en att han inte kommer att få träffa sin syster något mera i det här livet! När deras lillebror blir större får han berätta om deras underbara syster, kram!
SvaraRadera