Trött

Hemma igen efter helgens Visommist träff. 
En helg med fina familjer som alla mist. 
En träff fylld av skratt och trevligheter. 
Och samtal och tankar om våra saknade. 

Efteråt kommer den. 
Tröttheten. 
Den förlamande tröttheten. 
Och denna gång även irritation och ilska. 

En trötthet jag känner igen. 
Den som alltid slog till när vi fick komma hem från sjukhuset. 
Blivit utskrivna för den här gången. 
Hem till hemsjukvård och några dagar, kanske en vecka, tillsammans hela familjen.

Det är bitterljuvt. 
Träffar jag ser fram emot slutar med kraschlandning. 
Jag stämmer av med de andra som känner likadant. 
Fortsättningsvis måste jag göra det som ledarna tipsade oss om från början. 
Att ta ledigt dagen efter.

Fuck cancer!

Det oundvikliga

Vi ligger i sängen och småpratar efter att kapitlet i Loranga boken lästs och lampan släckts. 
Jag har många frågor om allt det nya i skolan och hur det känns att gå i ettan. 

-Började Nora ettan men inte tvåan, frågar Ivar?
-Ja, hon började ettan men inte tvåan, svarar jag. 
-Hade hon långt kvar till tvåan?
-Hon dog i mars och skulle börjat tvåan i augusti. 
-Då var det långt kvar, hade hon en skolbänk?
-Ja, det hade hon. 
-Vi har lådor, egna lådor istället för skolbänk. 

Det oundvikliga närmar sig. 
Att lillebror blir äldre än storasyster. 

Fuck cancer! 

Säga hej

Telefonen ringer. 

-Vi är här nu, säger Marcus i luren. 

-Ok, vi kommer, svarar jag. 

Jag och Harry är hos Nora. 

Marcus och Ivar ska hämta oss med bilen. 

Jag skyndar mot ingången, vi har bråttom till ett möte. 

Ivar kommer springandes mot mig. 

-Hej, ropar jag. 

-Hej, ropar Ivar och springer förbi mig. 

-Vart ska du? 

-Jag vill säga hej till Nora. 

Orden landar i mig. 

Det är så fint. 

Så jättefint. 

Och sorgligt. 

Så förbannat sorgligt. 

Fuck cancer! 

Ensam

Sommarliv. 
Umgänge och aktiviteter avlöser varandra.
Aldrig riktigt tyst. 
Tills den ensamma stunden kommer.

Sorgen river.
Saknaden trycker. 
Minnesbilderna fladdrar. 
Tomrummet som ett bottenlöst hål. 
Då kommer den.
Den tröga och inkapslade gråten.

Älskade, finaste Nora. 
Saknar dig. 
Längtar efter dig. 
Älskar dig. 
Oändligt. 

Fuck cancer!