I våra tankar

-Är Theo 10 år? frågar Ivar.
-Ja, Nora var född 2004 och Theo är född 2005, svarar jag.
-Och Nora är väl 11 år?
-Ja, hon skulle varit 11 år nu.
-Men hon är väl 11 år?
-Ja, det kan man säga, man får säga hur man vill.
-Ja, för hon finns ju för hon finns ju i våra tankar.

Så fint. 
Så väldigt fint.

Fuck cancer!

121 år

-Mamma, jag ska räkna ut hur gamla vi är tillsammans i vår familj, säger Ivar.
-Okej, svarar jag.
-Hur mycket blir 47 plus 53?
-100.
-100 plus 11 plus 8 plus 2.

Jag förstår först inte hur han räknar.

-Det blir 121, vi är 121 år i vår familj, säger Ivar. 

Hon blev bara 7. 
Men har ändå blivit 11.  

Fuck cancer!

Var är hon

-Undrar var Nora är nu? frågar Ivar. 
-Vad tror du? frågar jag. 
-Jag vet inte vad jag tror. 
-Nej, inte jag heller. 

Vi sitter tysta och fortsätter äta. 

-Hon kanske är i en annan level*? säger jag. 
-Ja, om vi är i level 2 så kanske hon är i level 3 och när vi dör så kommer vi dit och då träffas vi igen, svarar Ivar. 
-Ja, tänk om. 
-Hon kanske lever i en likadan familj som vår fast i en annan level. 
-Ja, fast då skulle jag vilja leva i den leveln. 
-Va?
-Ja, om allt var som här med den enda skillnaden att Nora fanns så skulle jag det. 
-Ja. 
-Eller kanske på Mars, hennes level kanske är på Mars.
-Ja, kanske.
-Eller hon kanske lever i en annan tid, kanske typ 1986 eller så. 
-Fast då skulle hon gått tillbaka i tiden, men kanske 2186.
-Ja, eller så är hon kanske en humla. 
-Ja, vem vet. 

Fuck cancer!

*Level; spel och datorterm, mått på en rollpersons utveckling eller mått på svårighetsgraden i ett spel.

En påse hår

Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.

-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.

-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.
-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.

Vi fortsätter äta.

-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.

Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat. 
Och om onda celler. 
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage. 
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom. 

Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på. 
Lådan med minnen. 
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna. 

Pojkarna spelar Minecraft 
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.

Fuck cancer!

Tre ord

Ivar och jag sitter i bilen på väg hem från en vän. 

Vi åker via Nora för att tända ljus. 

-Mamma, jag har bett Salomon att inte säga tre ord, säger Ivar. 

-Vilka ord? frågar jag. 

-Nora, cancer och död. 

-Varför då?

-För att jag blir ledsen då. 

-Men han får väl säga Nora?

-Ja, men inte "vad sorgligt att Nora dog av cancer" för då blir jag ledsen. 

Fuck cancer! 

Hjärtat

Vi ligger i sängen.

-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.

Finurligt tänkt.
Tänk om.

Fuck cancer! 

Matteprov

-Ivar, vilket bra resultat du fick på matteprovet, säger jag.
-Hade Nora lika bra på något matteprov? frågar Ivar.
-Nora gjorde aldrig något matteprov.
-Va, varför inte då?
-För hon började aldrig i tvåan som du. 

Fuck cancer!

Smultronstopp

Vi bilar hemåt från en fin vecka på Österlen.
Stoppar hos Nora.
Plockar smultron, tänder ljus och rensar ogräs.

-Mamma, vi får inte äta upp alla smultron, säger Ivar.
-Varför inte? frågar jag.
-Då blir det ju inga kvar till Nora, svarar Ivar.

Så fint.
Blir varm.
Och sorgsen.

Fuck cancer! 

Mors dag

Frukostbricka, fina hälsningar och present. 

-Tusen tack Ivar och Harry, säger jag. 

-Du glömde en, säger Ivar och pekar uppåt. 

-Åh förlåt, tusen tack Nora, säger jag. 

Fuck cancer!

Verkligheten

Ivar har lagt sig för natten. 
I Noras rum. 
Eftet ett tag hör jag snyftningar. 

-Är du ledsen Ivar? frågar jag. 
-Ja, jag tänker på Nora, svarar Ivar. 
-Vad tänker du då?
-Att jag aldrig får träffa henne igen.

Jag vill trösta.
Hitta orden som kan lindra och ta bort.
Och göra det omöjliga möjligt.

Jag är tyst och lägger mig hos honom.
Stryker över håret, torkar bort tårar
och smeker hans mjuka kind. 

Det är första gången han gråter. 
Och sätter ord. 
På hur det är.

Jag undrar vad han har tänkt.
Om det är verkligheten som klickat in.
Först nu. 

Fuck cancer! 

Julprat

Vi äter frukost. 
En liten fin vän är med. 
Vi pratar om julen. 
Om julklapppar och tomtar. 
Och om vilka vi firar med. 

-Vi brukar fira bara med familjen, säger den lilla vännen. 
-Vi brukar fira med mormor och farmor och mormors syster och mamma och pappa och Harry och hon, säger Ivar. 
-Hon? frågar jag. 
-Nora, säger Ivar. 
-Ja, Nora, svarar jag.
-Fast hon är död nu, säger Ivar och gör en ledsen min. 

Hon finns med. 
Inte bara i mig. 
Hos Ivar med. 
Det känns fint. 
Så väldigt fint. 

Fuck cancer! 

Att träffas sen

Jag läser för Ivar.
"Hermans sommar" av Stian Hole.
Läs den!
Konst och magi i ett. 

Den berör det där vi vet om livet. 
Att det ska ta slut. 
Liksom allt vi lever.
Som Hermans sommarlov och tanternas liv.
Och oro. 
Det vi gör lite till mans.
Oroar oss.

-Mamma, kommer Nora bli jord? frågar Ivar.
-Nej, Nora är aska nu så hon blir inte jord, svarar jag.
-Jag vill inte att hon ska bli jord för då kan jag ju inte känna igen henne.
-Men om vi träffas när vi dött så är jag säker på att du kommer känna igen henne.
-Hur vet du det?
-Det vet jag inte men jag tror det.
-Men tänk om jag inte träffar dig då.
-Men det tror jag att du gör, om du träffar Nora så träffar du garanterat mig.
-Jag vill träffa dig.
-Och jag vill träffa dig.
-Mamma, tror du att Nora och farbror Nils har träffat varandra nu?
-Jag vet inte, vad tror du?
-Jag vet inte.

Fuck cancer!

Spåkula

Vi äter lunch på familjeveckan på Ågrenska. 

Familjevecka för nio familjer som alla förlorat ett barn i cancer. 

-Mamma, jag önskar att jag hade en sådan där spåkula, säger Ivar. 

-Varför då? frågar jag.

-För då skulle jag kunna se hur Nora har det. 

-Ja, tänk om, hur tror du att hon har det då? 

-Vet inte. 

Fuck cancer! 

Sorgen tystar

Vi står i hissen, Ivar och jag. 
Det slår mig att vi inte pratat.

-Ivar, vet du vad det är för dag imorgon? frågar jag. 
-Nej, eller jo det är fredag, svarar Ivar. 
-Nej, det är det inte men det är den 19 mars. 
-Då vet jag, det är exakt tre år sedan Nora dog. 
-Ja, det stämmer och jag borde ha pratat med dig om det för nu är vi mer ledsna än vanligt. 
-Varför då?
-För att minnena sitter i kroppen och gör sig påminda och då blir vi mer ledsna och irriterade och lättare arga än annars och det borde jag ha pratat med dig om så att du vet varför vi är sådana nu. 
-Ja, för det är inte så roligt när ni skäller på mig. 
-Nej, jag vet, förlåt för att vi skäller på dig. 
-Okej, men vet du vad det är på fredag?
-Nej, jag vet inte.
-Då är det rocka sockorna. 

Ännu en gång har det hänt. 
Sorgen har tystat och blicken vänts inåt. 
Energin har gått åt till att stå ut. 

Stå ut med att utanför känns påträngande. 
Att allt ljud blir buller. 
Och allt ljus känns bländande. 

Så vi har inte gjort det vi lovat oss att göra. 
Pratat och förklarat. 
För att göra det så bra och begripligt som möjligt för lillebror som lever mitt i.

Fuck cancer! 

En annan värld

Ivar spelar Minecraft.  

-Mamma, tänk om det är så att när man dör så kommer man till en annan värld, säger Ivar. 
-Och när man dör i den världen så kommer man tillbaka till denna, fortsätter han. 
-Ja, tänk om, svarar jag. 

Tänk om. 
Jag hoppas hon dör snart i så fall. 

Fuck cancer!

Kan pussar döda

Nyvakna ligger vi i sängen och småpratar. 

-Mamma, om någon kompis till mig eller någon som jag känner pussar mig, är det farligt? frågar Ivar.
-Vad tänker du kan vara farligt? svarar jag. 
-Måste jag säga?
-Ja, det måste du. 
-Jag kanske tänker något med död.
-Hur tänker du då?
-Att kanske den kan smitta mig med något.
-Som gör att du kan dö?
-Ja. 
-Nej, det kan inte hända, ingen kan smitta dig med något som du kan dö av.
-Kan vi gå upp nu.

Fuck cancer!

Tycka om

-Mamma, du vet när Nora fanns, säger Ivar. 
-Ja, vadå? svarar jag. 
-Jag tror inte hon tyckte så mycket om mig. 
-Nämen, varför tror du det? 
-Kom och titta. 

Han tar min hand hand och drar iväg mig till Noras rum. 
På dörren sitter det två lappar. 
De som sattes upp när leken pågick.
Lek med bästisen Tyra. 
På lappen står det att Ivar och Nils inte får komma in i rummet,
att det bara är Olle som får. 

-Nora och Tyra skrev det när dom lekte och du och Nils bara busade, säger jag. 
-Men varför fick Olle komma in? frågar Ivar. 
-För att han var en liten bebis då, mindre än vad Harry är nu, svarar jag. 
-Nähä. 
-Joho.

Fuck cancer! 

Orättvisor

-Kommer du ihåg vad fröken berättade för mig och pappa? frågar jag. 
-Att hennes man har dött, svarar Ivar. 
-Ja, och att hon en gång hade en flicka i klassen som fick cancer och dog, svarar jag. 
-Vem dog först, Nora eller hon. 
-Hon dog först. 
-Hur gammal blev hon. 
-Jag är inte säker men jag tror att hon blev åtta år. 
-Orättvist, Nora blev bara sju år. 

Fuck cancer! 

Det oundvikliga

Vi ligger i sängen och småpratar efter att kapitlet i Loranga boken lästs och lampan släckts. 
Jag har många frågor om allt det nya i skolan och hur det känns att gå i ettan. 

-Började Nora ettan men inte tvåan, frågar Ivar?
-Ja, hon började ettan men inte tvåan, svarar jag. 
-Hade hon långt kvar till tvåan?
-Hon dog i mars och skulle börjat tvåan i augusti. 
-Då var det långt kvar, hade hon en skolbänk?
-Ja, det hade hon. 
-Vi har lådor, egna lådor istället för skolbänk. 

Det oundvikliga närmar sig. 
Att lillebror blir äldre än storasyster. 

Fuck cancer! 

Säga hej

Telefonen ringer. 

-Vi är här nu, säger Marcus i luren. 

-Ok, vi kommer, svarar jag. 

Jag och Harry är hos Nora. 

Marcus och Ivar ska hämta oss med bilen. 

Jag skyndar mot ingången, vi har bråttom till ett möte. 

Ivar kommer springandes mot mig. 

-Hej, ropar jag. 

-Hej, ropar Ivar och springer förbi mig. 

-Vart ska du? 

-Jag vill säga hej till Nora. 

Orden landar i mig. 

Det är så fint. 

Så jättefint. 

Och sorgligt. 

Så förbannat sorgligt. 

Fuck cancer!