Insikt

-Men hon finns inte här längre, säger psykologen. 

Det sjunker in. 
Lite.

Fuck cancer! 

Säga hejdå

Jag är hos psykologen.
Och ska prata med Nora.
Jag föreställer mig att vi är i gympasalen på skolan. 

Hon har svarta tights och lila sporttröja.
Jag sitter på trappan vid dörren.
Hon är ute på golvet och springer fram och sätter sig vid mig.

Jag tar henne i min famn. 
Och säger till henne att hon är en kämpe. 
Världens finaste kämpe.

-Jag vill att du föreställer dig att du går därifrån, säger psykologen efter en stund.

Som ett knytnävsslag.
Det är omöjligt, jag kan inte gå.
Det enda jag ser är hennes lilla ryggtavla. 

-Du kan tänka att du bara går för en liten stund och kan komma tillbaka igen, säger psykologen.

Jag bryter ihop. 
Det är omöjligt. 
Jag kan inte lämna henne ensam.

-Tänk dig en situation som du tycker känns lättare, säger psykologen.

Jag tänker att hon leker med sitt lilla gäng. 
De som jag fått lära känna men aldrig träffat. 
Jag ser att de har det fint.

De springer iväg tillsammans mot något. 
Hon vänder sig om och vinkar. 
Jag vinkar tillbaka.

Fuck cancer! 

Hej Nora

Jag har påbörjat mitt samtal med Nora.,
Jag ska föreställa mig var vi är, hur det känns i luften, om det är varmt eller kallt, 
hur hon mår, om hon är glad eller ledsen. 

Vi sitter på stenkanten på graven bredvid hennes. 
Hon har på sig klänning, blommiga tights, basketkängor och blå sjalett som hänger långt ner på ryggen. 
Hon är glad och lite sprallig. 
Det är sen vår eller tidig sommar.
Träden är gröna, allt blommar och solen lyser.
Jag drar henne intill mig, det känns välbekant, som att återfå en borttappad kroppsdel.  
Det är så fint att vara nära. 

Och fruktansvärt smärtsamt. 

Fuck cancer!

Tunn sårskorpa

KBT, kognitiv beteende terapi. 
För att komma tillrätta med den inre stressen. 
Jag har tänkt rationellt. 
Glömt bort känslorna. 
Som att pilla på ett dåligt läkt sår. 
Det väller ut var. 
Och jag har bara petat på sårskorpans ena kant.

Fuck cancer!

Släppa taget

Jag pratar om den inre stressen. 
Den som gör att jag inte får ro. 
Inte kan njuta av en ledig dag. 
Och som gör att jag fyller min tid med surf och multitasking. 

-Har du släppt taget om sorgen? frågar psykologen. 

Jag får panik och vill nästan slå till henne. 
Hatar kommentarer som släppa taget och gå vidare.
Jag kommer aldrig släppa taget om Nora, och med henne följer sorgen. 
En sorg som jag föreställer mig blir allt lättare att leva med över tid. 
Som startade i djup smärta och som kanske kan sluta i svag tinnitus. 

-Vad menar du med att släppa taget? frågar jag.

Hon förklarar att hon menar att släppa taget om det som smärtar. 
Det som gör att jag inte kan stanna upp och låta det bli stilla. 
Det som hindrar mig från att leva i nuet.  
För att det finns det som smärtar så mycket att jag inte vågar. 

-Det kan hjälpa att ha ett samtal med den som dött, säger psykologen. 
-Hur då? frågar jag. 
-Man kan ha ett inre samtal eller gå till en plats där samtalet kan ske eller kanske skriva ett brev, säger psykologen. 

Jag blir praktisk och föreställer mig samtalet. 
Bestämmer mig för att det får bli ett brev. 
Ett brev till Nora där jag förklarar att jag är ledsen att jag inte kunde göra mer. 
Att jag gjorde så gott jag kunde men känner att jag inte räckte till. 

Att jag skäms för att jag inte orkade ta det där samtalet.
Inte vågade ställa frågan. 

-Nora, vad tänker du om att du inte blir bättre?

Jag samlar kraft för att skriva det där brevet. 
Det tar emot. 
Det kommer bli smärtsamt. 
Men jag tror att det kan bli bra. 

Fuck cancer!