söndag 23 februari 2014

Acceptera

Den tar i. 
Kommer till mig på nätterna. 
Gör att jag sover dåligt.
Oron. 

Förstår först inte varför. 
Så slår det mig. 
Datumet. 
Det närmar sig. 

Ännu en årsdag. 
Nummer två. 
Kroppen minns. 
Livet i och fram till helvetet.

Jag får acceptera. 
Och flyta med. 

Fuck cancer!

torsdag 20 februari 2014

Oron

Livet känns fint. 
Det har det gjort i över två månader nu.
Det känns länge.

Jag tänker på Nora. 

Kan le och känna mig varm i bröstet.
Den djupaste smärtan har klingat av.

Bara ett moln på himlen. 

Oron som bor i mig. 
Som gör att jag vill stanna tiden.

För att jag är rädd.

Rädd för att livet i bubblan ska ta slut.
Att jag ska falla ner i gropen igen.

Det som jag förstår att jag ska. 

Men inte vet när. 
Och inte vill.

Fuck cancer!

onsdag 19 februari 2014

Tjugotre månader

Finaste Nora,
du finns med mig i varje andetag.
Älskar dig.
Saknar dig. 

Fuck cancer! 

måndag 17 februari 2014

Tuggummiklubben

-Mamma, vill du vara med i min tuggummiklubb? frågar Ivar. 
-Ja det vill jag gärna, svarar jag. 
-Tror du pappa vill vara med?
-Ja, det tror jag. 
-Fast han tuggar ju inte tuggummi så mycket. 
-Jo, men det vill han nog ändå och han tuggar ju tuggummi ibland. 
-Fast alla i vår familj kan inte vara med. 
-Hur tänker du?
-Nora och Harry kan inte vara med för Nora är ju död och Harry kan inte tugga tuggummi. 
-Nej, det kan dom inte. 
-Men jag ska fråga om Salomon vill vara med. 
-Ja det får du göra. 

Fuck cancer!

lördag 15 februari 2014

Femtonde februari

Vi deltar i ljusmanifestationen som hedrar alla de barn som får cancer,
och samlar in pengar till forskningen.   
Det är den femtonde februari, den internationella barncancerdagen,
och två år sedan hon opererades i huvudet. 

Femtonde februari 2012

Operationen tar ganska exakt två timmar precis som kirurgen uppskattat. 
Den går bra, hela metastasen tas bort och det går lätt. 
Det akut överhängande hotet om stor blödning i huvudet är borta. 

Efteråt ligger hon på neuro IVA.
Stort bandage på huvudet, smärta och oro trots enorma mängder morfin. 
Natten är fruktansvärd men vi är trots det lättade.

Hon finns med oss och nu ska det bli bättre.
Orsaken till smärtan i huvudet är borta. 
Mediciner kan fasas ut och vårt liv ska fortsätta. 
Förvisso i dödens väntrum men med gott hopp om många fina dagar. 

Det blir några stycken. 
Men långt färre än vi hoppas på.
Långt, långt färre. 

Fuck cancer!





tisdag 11 februari 2014

Besked

För tre år sedan pågick strålningen. Hela buken strålas med tjugotvå strålfält, måndag till fredag i fyra veckor. Strålningen som ska ta bort elaka celler, cellspillet som blev när tumören delades i magen och där tumören suttit. Hon är sex år, ligger ensam och blick stilla under den enorma strålningsmaskinen dag efter dag. Varje gång börjar och slutar med samma ritual. Små ponnyer radas upp, gosedjur läggs tillrätta och favoritmusiken sätts på. Strålningen som gör sitt i buken men inte något åt metastaserna i lungorna. Strålningen som kanske inte skulle blivit av. 

November 2010

Vi sitter hemma i soffan med frukosten. Hon känns varm. Jag tar tempen som visar feber, den som vi väntat på. Väskan står packad i hallen där den alltid står, redo att åka in som vi måste när immunförsvaret är lågt och febern stiger. På dagvården tas vi emot och en kort stund senare har hon fått första dosen intravenös antibiotika. Vi får ett rum i väntan på läkare. Hon ligger i sängen och tittar på tv, jag sitter i stolen bredvid. Dörren öppnas, läkaren kommer in och berättar det jag redan vet, att hon ska bli inlagd.

-Vet ni när strålningen ska bli av, frågar jag läkaren, den ska ju egentligen göras först i behandlingsprotokollet?
-Vi har haft konferens och beslutat att skjuta upp strålningen, svarar hen. 
-Varför då?
-För att vi måste få bukt med de här först, hen pekar över bröstet, och får vi inte det så är det ju ingen idé att stråla buken, det vore inte etiskt rätt. 

Det är första gången någon vidrör det otänkbara. Jag blir rädd, fruktansvärt rädd, skräckslagen. Det känns som att jag sjunker, som att allt blod försvinner från huvudet. Jag vill skrika rätt ut. Ställa tusen frågor till läkaren men jag kan inte, inte när hon ligger bredvid. Jag stramar upp mig, sätter på mig mammaansiktet och säger hejdå till läkaren. 

Vi är kvar i rummet några timmar. Det pulserar i mitt huvud, illamåendet sköljer i kroppen. Jag tittar på den finaste, mitt livs kärlek, snuddar vid informationen jag nyss fått. Att det kanske inte är någon idé att gå vidare i behandlingsprotokollet. 

Sen eftermiddag får vi veta att det inte finns något rum, inte på vår avdelning men på medicinavdelning 325. Det enda jag vill är att få vara på vår avdelning, få känna lite trygghet, befinna mig bland kala huvuden och van personal. 

Efter några timmar somnar hon och jag kan äntligen ringa Marcus. Jag sitter på en bänk i korridoren, gråter och berättar vad jag fått veta. Ber honom göra något. Ringa någon. Få någon klarhet i vad de menar och hur de tänker. Efter ett långt samtal med en av läkarna ringer han tillbaka. Jag blir lite lugnare. 

För en stund. 

Fuck cancer!




lördag 8 februari 2014

Bussen

Väntar.
Missar bussen.
Klockan går.
Fel buss.

Det börjar skymma.
Troligtvis får vi träffa henne. 
Vi har bara en kort stund på oss. 
Vi kommer aldrig fram. 

Gråter.
Vaknar. 

Fuck cancer! 

måndag 3 februari 2014

Bra

Jag hämtar Ivar i skolan. 

-Hej, det var längesedan, säger en mamma glatt. 
-Ja, det var det, svarar jag med ett leende. 
-Hur är det?
-Det är bra.

Det är längesedan jag svarat så. 
För att jag inte kunnat svara annat än sanningsenligt. 
Inte kunnat le och låtsas.
Så mitt svar har brukat vara att det är okej, att det är som det är och att det går för att det måste.

Det är bra. 
Det känns läskigt att säga det. 
Rädd för att det ska upphöra om det uttalas. 
Och det är konstigt att det kan vara det.  
Men det är bra.   
Nu.

Fuck cancer!


Skriv ut