Livet känns fint.
Det har det gjort i över två månader nu.
Det känns länge.
Jag tänker på Nora.
Kan le och känna mig varm i bröstet.
Den djupaste smärtan har klingat av.
Bara ett moln på himlen.
Oron som bor i mig.
Som gör att jag vill stanna tiden.
För att jag är rädd.
Rädd för att livet i bubblan ska ta slut.
Att jag ska falla ner i gropen igen.
Det som jag förstår att jag ska.
Men inte vet när.
Och inte vill.
Fuck cancer!
Det där molnet finns nog tyvärr alltid där.
SvaraRaderaKonsten är att bara vara i nuet.
Man vet att det kommer svårare tider. Och lättare. Men man får ta det när det kommer.
Det är lättare sagt än gjort. Ett nytt liv och ett nytt sätt att leva.
Det är ändå fint att se er kärlek. Det ger hopp!
Kram