Besked

För tre år sedan pågick strålningen. Hela buken strålas med tjugotvå strålfält, måndag till fredag i fyra veckor. Strålningen som ska ta bort elaka celler, cellspillet som blev när tumören delades i magen och där tumören suttit. Hon är sex år, ligger ensam och blick stilla under den enorma strålningsmaskinen dag efter dag. Varje gång börjar och slutar med samma ritual. Små ponnyer radas upp, gosedjur läggs tillrätta och favoritmusiken sätts på. Strålningen som gör sitt i buken men inte något åt metastaserna i lungorna. Strålningen som kanske inte skulle blivit av. 

November 2010

Vi sitter hemma i soffan med frukosten. Hon känns varm. Jag tar tempen som visar feber, den som vi väntat på. Väskan står packad i hallen där den alltid står, redo att åka in som vi måste när immunförsvaret är lågt och febern stiger. På dagvården tas vi emot och en kort stund senare har hon fått första dosen intravenös antibiotika. Vi får ett rum i väntan på läkare. Hon ligger i sängen och tittar på tv, jag sitter i stolen bredvid. Dörren öppnas, läkaren kommer in och berättar det jag redan vet, att hon ska bli inlagd.

-Vet ni när strålningen ska bli av, frågar jag läkaren, den ska ju egentligen göras först i behandlingsprotokollet?

-Vi har haft konferens och beslutat att skjuta upp strålningen, svarar hen. 

-Varför då?

-För att vi måste få bukt med de här först, hen pekar över bröstet, och får vi inte det så är det ju ingen idé att stråla buken, det vore inte etiskt rätt. 

Det är första gången någon vidrör det otänkbara. Jag blir rädd, fruktansvärt rädd, skräckslagen. Det känns som att jag sjunker, som att allt blod försvinner från huvudet. Jag vill skrika rätt ut. Ställa tusen frågor till läkaren men jag kan inte, inte när hon ligger bredvid. Jag stramar upp mig, sätter på mig mammaansiktet och säger hejdå till läkaren. 

Vi är kvar i rummet några timmar. Det pulserar i mitt huvud, illamåendet sköljer i kroppen. Jag tittar på den finaste, mitt livs kärlek, snuddar vid informationen jag nyss fått. Att det kanske inte är någon idé att gå vidare i behandlingsprotokollet. 

Sen eftermiddag får vi veta att det inte finns något rum, inte på vår avdelning men på medicinavdelning 325. Det enda jag vill är att få vara på vår avdelning, få känna lite trygghet, befinna mig bland kala huvuden och van personal. 

Efter några timmar somnar hon och jag kan äntligen ringa Marcus. Jag sitter på en bänk i korridoren, gråter och berättar vad jag fått veta. Ber honom göra något. Ringa någon. Få någon klarhet i vad de menar och hur de tänker. Efter ett långt samtal med en av läkarna ringer han tillbaka. Jag blir lite lugnare. 

För en stund. 

Fuck cancer!