-Undrar var Nora är nu? frågar Ivar.
-Vad tror du? frågar jag.
-Jag vet inte vad jag tror.
-Nej, inte jag heller.
Vi sitter tysta och fortsätter äta.
-Hon kanske är i en annan level*? säger jag.
-Ja, om vi är i level 2 så kanske hon är i level 3 och när vi dör så kommer vi dit och då träffas vi igen, svarar Ivar.
-Ja, tänk om.
-Hon kanske lever i en likadan familj som vår fast i en annan level.
-Ja, fast då skulle jag vilja leva i den leveln.
-Va?
-Ja, om allt var som här med den enda skillnaden att Nora fanns så skulle jag det.
-Ja.
-Eller kanske på Mars, hennes level kanske är på Mars.
-Ja, kanske.
-Eller hon kanske lever i en annan tid, kanske typ 1986 eller så.
-Fast då skulle hon gått tillbaka i tiden, men kanske 2186.
-Ja, eller så är hon kanske en humla.
-Ja, vem vet.
Fuck cancer!
*Level; spel och datorterm, mått på en rollpersons utveckling eller mått på svårighetsgraden i ett spel.
Jag undrar också var man tar vägen. Ett fint oskyldigt barn med livsglädje som få som kämpar förgäves. Kan man någonsin känna sann glädje efter det onämnbara, helt ofattbara? Det jag föreställer mig är att jag fullkomligt bryter ihop och tänker att min sorg äter upp mig, att saknaden blir för stor för att överleva med förståndet i behåll.
SvaraRaderaJag känner mig just nu som i ett ingenmansland.
Tänker att det sker mirakel, det kanske finns hopp trots allt. Trots att de fina läkarna på DSBUS redan gett den dystra prognosen.
Kärlek till alla som genomgår kampen.
Fuck cancer!
Jag känner igen mig i dina tankar. Hur jag kunde tänka fram till begravning men inte längre än så. Efter det var allt svart. Allt. Men så fortsätter ändå livet. Sekund för sekund. Dag för dag. Och med tiden så upptåcker man att stunderna av liv och glädje blir allt fler. På något konstigt sätt så går det. Och på något konstigt sätt så blir livet bra igen. Livet med sorg och saknad. För det är inte så att det försvinner utan att man lär sig leva med den. Så känns det för mig.
RaderaAll styrka till er i denna svåra tid!
Fuck cancer!
❤
SvaraRadera