Det har gått fyra år sedan kampen ändrade riktning och stupade brant ner mot slutet.
Fyra år sedan vi fick veta att det spridit sig till huvudet.
Det som finns omnämnt i litteratur men som knappt har hänt.
Som ingen av våra behandlande onkologer varit med om.
Det är fyra år sedan vi gick in i en mardröm så hemsk att jag inte vill tänka på den.
Mammaansiktet som en krackelerad mask.
Hela jag som i en centrifug, från skongång till högsta varvtal.
En tid jag inte förstår hur jag klarade av.
Maktlöshet och smärta.
Att inte kunna hjälpa mitt barn som trots morfin och lugnande hade både ont och ångest.
Cancer från sin fulaste sida.
"Mamma, det gör ont, det kliar mamma, mamma kan man trycka på bolusdos nu, jag är hungrig mamma, det gör så ont mamma."
Idag för fyra år sedan började det.
På farmors födelsedag.
Den 26 januari.
Fuck cancer!
Så hemskt. Jag blir tårögd när jag läser Noras ord och förstår inte heller hur man kan överleva, men vad finns för val? Jag mår psykisk dåligt av att läsa om det hemska och ni har upplevt det. Önskar så att denna hemska sjukdom skulle gå att bota/utrota. Fuck cancer
SvaraRaderaJa, önskar också att den sjukdomen inte fanns och särskilt inte drabbade barn. Nej, det finns ju inget val och på något sätt så klarar man av det. Vi människor är starka. Men minnena är svåra. Fuck cancer!
SvaraRadera