Mitt livs kärlek finns inte.
Kanske någonstans men inte här hos mig.
Smärtan och saknaden bor i mig.
Alltid som ett dovt brummande.
När jag minst anar blir den knivskarp.
Ivar ensam här på landet.
Påminnelse om drömmen som inte blev.
Den om bror och syster.
De som skulle hoppa studsmatta och äta glass.
Klättra i berg och hoppa från bryggan.
Och kivas som syskon gör.
-Han fick mer än mig, säger den ena.
-Fick jag inte alls det, svarar den andra.
-Joho, det fick du visst det.
I mitt huvud hör jag dom tydligt.
Om jag blundar riktigt hårt kanske jag kan låtsas.
Som att ingenting har hänt.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar