Melankolin

Den börjar ge sig tillkänna igen, melankolin.
Längtet, saknaden och sorgen.
Hösten är här, luften är hög, solen skiner och kylan biter till i kinderna.
Det får mig att känna igen och längta tillbaka.

Till då.
Till sjukhuset, kampen och tillhörigheten.
Till Barncancercentrum, behandlingar och låga värden.
Till fredagsmys och Idol på rummet.

-Nora, nu börjar snart Drömmarnas trädgård, skynda dig så du inte missar, säger jag. 
-Maaammma sluuuta, jag gillar inte Drömmarnas trädgård, det är för bebisar, svarar Nora förnärmat.
-Määä, det är det väl inte, det är ju ditt favoritprogram.
-Sluuuuuuta!

Då fanns hon. 
Jag kan höra och känna henne.

Älskade finaste Nora,
saknar dig, 
älskar dig, 
alltid.

Fuck cancer!