Ett möte

Måndag morgon och mammaträning. 
Vi är bara tre som tränar idag.
En känner jag igen men är inte säker på vem det är. 

Så hör jag tränaren säga hennes namn.

-Det är väl du? frågar jag i en paus. 
-Ja, det är det, svarar hon.

Pausen är över och vi fortsätter träna.
I slutet pratar vi mer.

-Mina minnen är så suddiga men var du med oss i slutet? frågar jag.
-Ja, det var jag, svarar hon.

Det klarnar.
Visst var hon med.
Ända in i slutet eller början på det nya beroende på hur man ser det.

Jag står och pratar med en av favoriterna.
Som jag åtskilliga gånger mött i något som känns som ett annat liv på en annan planet.
Som tagit hand om oss många, många gånger på sitt milda och varma sätt.

Som vi trivdes så fint med och som Nora tyckte om.
Hon som var en av två som slutligen körde iväg henne.
Till bårhuset.

Vi delar det ingen borde behöva dela.
Bilden av mitt döda barn. 
Känslan är märklig.
Och fin.

Märkligt.

Fuck cancer!