CT svar

20110504

CT röntgen är gjord. Nu vet någon, sanningen finns på bild. Vi vet inte,  
ångesten bultar, skräcken klättrar i ådrorna. Skräcken som gick att trycka undan fram till nu. Om några timmar är det röntgenrond.

-Vi ses i eftermiddag, säger fina läkaren med varm blick. 

Skräcken har fritt spelrum. Det trycker, susar och snurrar. Jag mår illa, blir liten, jätteliten. Vi går till avdelningen, sätter oss i soffan, inte i köket där vi brukar sitta. Alla runt om oss beter sig annorlunda. De tittar inte på oss, viskar till varandra och sneglar med tycka synd om blick. Fina läkaren och fina psykologen sitter instängda i ett rum och pratar allvarligt med varandra. Jag förstår, det är så illa så psykologen måste vara med. 

Är det sant? Då var det sant, i efterhand vet jag hur det känns att vara paranoid. 

Fina läkaren hämtar oss. Hon ser ut som hon brukar och går inte att läsa. Vi sätter oss ner. Hon säger det direkt.

-Högriskbehandlingen har inte gett önskat resultat. Vi byter behandling till ett protokoll som främst används vid återfall. Det heter ICE, säger hon. 
-Vad tror du? frågar jag. 
-Det går inte att säga. Det är en kraftig behandling och det finns möjlighet att den kan rå på metastaserna men jag måste berätta för er att vi inte kan säga hur det kommer gå på lång sikt. 
-På lång sikt, vad menar du med det?
-Jag menar över år, det är nog inte säkert att hon kommer klara det. 

Det är den första varningen. Första gången hon pratar på det sättet. Men det är ett besked som kunde varit så mycket värre. Metastaserna kunde ha exploderat, vi kunde fått en tid, en utstakad tid. Hon kunde sagt att vi inget mer kan göra. Så för mig är det ett bra besked, de ska prova med ny behandling och det finns ett litet hopp. Det ger oss tid. Gränserna för det värsta har förflyttats ännu en gång. 

Fast innerst inne både vet och förstår jag. Jag har läst på. 

När jag kommer hem måste jag lägga mig. Jag ligger och först efter ett par dagar kan resa mig igen. 

Fuck cancer!