Död

20120319

Gympasal, fotbollsträning, lillebrors första. Telefonen ringer, hon har ont. Skriken hörs i bakgrunden. Jag tittar på klockan det är fem minuter kvar. Jag tar lillebror i handen och springer. Ringer hem, det är bråttom. En ambulans med blåljus kör förbi oss. Vi springer och lillebror gråter. 

-Mamma, mamma jag orkar inte, gråter lillebror.  
-Du måste, hon har ont, jätteont, skrikgråter jag tillbaka. 

Vi springer uppför de många trapporna upp på gården. Ser ambulansen utanför vår port. Åker hissen upp och kommer hem. Hon ligger ner. 

-Mamma är här nu, viskar jag i hennes öra. 

Ett svagt ja till svar. 

Hon vill inte bli flyttad till båren men till slut är det okej om hon får ligga på pappa. Vi åker hissen ner och går i ambulansen. Blåljusen slås på.  

-Hör du oss? Hör du oss? frågar M

Ett svagt ja till svar.

Hon kräks på nattlinnet med små röda hjärtan. Sedan inget ja, inget alls. Ambulansen kör snabbt till sjukhuset och går in genom akuten, jag gråter och springer. 

Fina läkaren tar emot. Hon lyssnar, lyser henne i ögonen och tittar på oss.

-Hon kommer inte klara det här, jag tror att hon har fått en stor blödning i huvudet, säger hon. 

Jag har förstått. Jag förstod i ambulansen. Hon sover nu. Är inte medveten. 
Ligger i sängen med Hello Kitty lakan. Vi ligger nära, kramar och håller om hårt. Vill inte släppa, vill aldrig släppa. Viskar fina ord. 

Timmarna går. Fina läkaren kommer in. Frågar om vi sett himlen. 

-Ser ni den är rosa, himlen är rosa, säger hon. 

Vi ser ut och ser att den är rosa. Det är magiskt. Vi vakar, hon sover och andas djupt. 

Lillebror och mormor kommer. Efter en stund även farmor. Vi berättar för lillebror. 

-Storasyster sover nu, hon sover djupt och vaknar nog inte mer, säger vi. 

Lillebror, mormor och farmor åker hem.

Vi somnar för natten. Hon sover djupt, snarkar och är rosslig i halsen. 
Jag vaknar till, plötsligt blir det tyst och inga andetag hörs.  

-Andas hon? Hör du något? frågar jag M.
-Jag vet inte, svarar han.  

Vi trycker på röda knappen. Sjuksköterskorna kommer. De är lugna och trygga. Lyssnar. 

-Jag hör inga hjärtslag men jag måste tillkalla jourläkaren, säger sjuksköterskan.  

Jourläkaren kommer, lyssnar länge och säger orden. 

-Jag är ledsen, jag hör inga hjärtslag, hon är död. 

Det är över, kampen är över. Den på dagen arton månader långa och hårda kampen är över. Men jag andas, jag lever. Hur är det möjligt? Om hon inte lever så kan inte jag heller leva, det är inte möjligt. Är jag i ett ingenmansland? Ja, så måste det vara. 

Fuck cancer!