Dammiga skor

I hallen står rader av skor.
Stora skor. Små skor. Och dammiga skor.
För att komma åt flyttar jag på ett par rosa sneakers med Hello Kitty.
Ett lager damm ligger ovanpå.
Bredvid står ett par lila basketskor. 
Innerst står ett par rosa ballerinaskor med paljetter.
Dom som storasyster fick i julklappsstrumpan.
På julafton för två år sedan. På avdelning 322.

Tänk att jultomten hittade till avdelning 322.
Undrar vilken väg han tog med strumpan.
Kanske via taket och IVA.
Där droppmaskinerna hänger i grupper på ställningarna. 
Tre eller fyra på varje sida. I två rader. 
Där sjukvårdspersonal aldrig går ur rummet. 
Avdelningen där man känner av allvaret bara genom att titta sig runt.
Där jag första gången hör en mamma gråta i ren förtvivlan. 
Högt och hjärtskärande.

I så fall måste han ha gått vidare via kirurgavdelningen 326 eller 327.
Där man ligger om man får sin njure och en stor elak tumör bortopererad.
En tumör som vuxit och sitter så dumt till att man får dela den i magen och lämna kvar en liten bit runt kroppspulsådern. Där man får morfin och ryggmärgsbedövning. Är så svag att sjukgymnastens första övning går ut på att vrida på huvudet. Och det är svårt. För att det gör ont att ha ett ärr som går från midjan till naveln. Och för att man är svag efter en sju timmar lång operation som på slutet blir dramatisk.

Undrar om han tog hissen eller trapphuset ner förbi 324 och 325 innan han hittade oss på 322. Såklart kan han ju också ha kommit in via lekterapin. 
Landade kanske i Lydias trädgård och gick innervägen. 
Stannade kanske en stund vid skeppet. Tog lilla hissen upp.

Eller så kom han via akuten. Fast det hoppas jag inte.
Inte via akuten med så många olika smittor. Till 322 där det ligger barn utan immunförsvar. Så infektionskänsliga att de inte får öppna fönstren i sitt rum. Inte ens på glänt. Nej, jultomten måste vara smartare än så.

Kanske kom han genom bakdörren på avdelning 330. Via skogen bakom barackerna. Baracken där fina kuratorn sitter som hjälper oss med både det ena och det andra. Med saker vi är oförmögna att göra själva. 
För att vår energi går åt till att mota bort skräcken. 
Ja, så var det nog.

Fint att han kom i alla fall. Oavsett vilken ingång.
Och fint att han kom en gång till. Hem till oss. Samma dag.
Att han hann innan febern åter var uppe på 40 grader
och storasyster och pappa åker tillbaka till 322.
På julaftons kväll. Efter några timmars permission.

Lillebror och jag är kvar hemma. Ensamma.
Varje natt är lillebror hemma. 
Varannan natt är mamma hemma.
Varannan natt är pappa hemma.
Nästan ingen natt är storasyster hemma.
Så har det varit i några månader nu.

Fuck cancer!