Ögonvrån

Lillebror är ängslig. Rädd. Får panik om han inte ser oss.
Om vi inte finns i rummet. När han tror att vi gör det.

-Mamma, var är du?

Rösten är rädd. Jag hör panik.

-Jag är här. I köket.
-Mamma, jag visste inte var du var. Jag såg dig inte.

I arton månader fanns du i min ögonvrå. 
Jag liksom kikade på dig. Höll koll. 
Skräcken gjorde att min blick var riktad åt ett annat håll.
Men du fanns där hela tiden. I ögonvrån.
Jag tänker att du hade fått hela min blick om du behövt det.

Finaste lillebror. Du fick inte heta kämpe, men är det likaväl. 

Du kanske inte minns så mycket. Nu. Men kroppen minns.

Du kommer bära med dig händelser som få behöver göra. 

Du har förlorat en av de viktigaste personerna i ditt liv. 
En tredjedel av din trygghet. 

En stark storasyster. Med bestämd vilja. Som gjorde som hon ville. 

Genom henne upptäckte du saker. Lekte med saker. Tittade på saker. 

Som du aldrig annars hade gjort. 

En dag åkte hon till sjukhuset. Men kom aldrig tillbaka igen. 

Nu har du hela min blick. Skräcken skymmer inte längre.
Det finns något annat i blicken. Något djupt inne i den.
Men det skymmer inte. Jag ser hela dig.
Du är så fin. Söt. Rolig. Klok. Snäll. Smart. 
Jag älskar dig. Mest av allt i hela världen.
Dig och Storasyster.

Fuck cancer!