Mardrömmen tar fart

20101104

CT röntgen är gjord. Snart vet vi hur mycket den elaka tumören i magen har minskat. Upp till femtio procent minskning är inte ovanligt har vi fått höra. Ju mer den minskar desto bättre, då blir den lättare att operera ut.

Storaryster och M har sovit på sjukhuset. Jag och lillebror hemma.

Någon gång under dagen får vi besked. Jag är nervös men inte rädd.

Mormor följer med till sjukhuset för att vara med Storasyster när M och jag ska prata med fina psykologen. Vi kommer in i rummet. M står lutad över storasyster och pratar om något. Så tittar han upp. Jag ser hans ansikte och förstår. Det känns som att golvet öppnar sig och att jag faller.

-Vad har hänt? frågar jag. 
-Vi tar det sedan, svarar han. 

Jag samlar ihop mig. Tittar på henne, ett leende och en snabb kram.

-Vi ses snart, mormor är här med dig under tiden, säger jag. 

I hissen frågar jag igen. M tittar på mig, rösten är skakig och ögonen är rödkantade.

-Jag berättar när vi kommer ner, det är inte bra, säger han. 

Skräcken tar plats i min kropp, den bedövar och far omkring. Trycker och dunkar.

Vi kommer in till fina psykologen och sätter oss ner. M berättar att den elaka tumören inte alls har krympt. Inte femtio, inte tjugofem, inte ens en procent. Den har vuxit. De tuffa behandlingarna som tagit så hårt på henne har inte haft någon effekt alls. Inte i magen och inte i lungorna. Det är inte bra, det är inte alls bra, det är så dåligt som det kan bli.

-Det är extremt ovanligt och händer kanske en gång på tio år. Läkaren minns att hon varit med om det en enda gång förut, fortsätter M. 

Jag faller och golvet öppnar sig. Så känns det inom mig. Behandlingen som följer det internationella behandlingsprotokollet har inte fungerat och ingen vet varför. Det kanske inte är en Wilms tumör eller så är det en resistent tumör,  en elakare än elakast. Man kan inget veta förrän tumören är ute. Operationsdagen är om några dagar men hennes blodvärden är för låga så det är nog inte troligt att det kan bli av då. Vi får leva i ovisshet ett tag till. 

Informationen trycker sig lite djupare in. Bromsas av skräcken som liksom ett stormigt hav låter orden rulla uppe på vågkammarna. Själv har jag precis dragits ner i djupet. Det svarta djupet. 

Jag samlar ihop mig och åker hissen upp till storasyster och mormor. Det är min natt nu, tack och lov. Jag vill ligga nära, ta henne i min famn omsluta henne och aldrig släppa. Jag plockar fram mammaansiktet, så gott det går. Det går så där. Lite fram och tillbaka. 

Då och då går jag ut ur rummet. Plockar åt mig fika i köket med tårarna rinnandes. Tårar som är svåra att kontrollera för att jag aldrig har varit så här rädd förut. Framöver kommer jag, då och då, vara lika rädd men inte räddare.  

Fuck cancer!