Lördag 18 september 2010

Det är en sådan där jättefin lördag mitt i september. Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen tycker att vi ska gå till doktorn och kolla upp det. Nora har feber för fjärde dagen i rad och ont i ena sidan av magen. Det är lite svullet också, troligtvis inget konstigt alls men lika bra att kolla upp. Vi äter frukost och tar det lugnt, klär sedan på oss och promenerar ner till närakuten.

-Vi går nu, ses på kaffestället om en stund, ropar jag in mot lägenheten till Marcus och Ivar.

Vi promenerar genom folkvimlet i den gamla stadsdelen. Det är mycket folk som fikar i solskenet. På närakuten är det kort kö, strax är vi inne hos doktorn. Han är mörk, trevlig och trygg. Nora får lägga sig på britsen och han klämmer henne på magen. Frågar några frågor och säger att vi behöver göra ett ultraljud. 

-Har ni bil? frågar han.

-Ja, men inte med mig, svarar jag.

-Då beställer vi en taxi.

-En taxi, betalar ni den?

-Ja.

Jag tänker att det är generöst. Han ger mig ett vitt kuvert. I taxin ringer jag till Marcus och berättar, han låter orolig och rädd. Jag blir irriterad, det finns väl inget att vara orolig för. Jag tittar ner på det vita kuvertet i mitt knä och ser att det inte är igenklistrat. För en sekund är jag på väg att öppna det, men hejdar mig, det är inte till mig.

På barnakuten blir vi snabbt omhändertagna och kommer in på ett rum. En ljushårig, söt doktor kommer in och klämmer henne på magen. Liksom den andra doktorn frågar hon några frågor, säger att hon känner något där i magen.  Hon vet inte vad det är så man måste göra ett ultraljud. 

Plötsligt öppnas dörren och Marcus kommer in. Han tittar på mig med rädda ögon och jag ser att han har gråtit. 

-Det kan vara..., mimar han över hennes huvud. 

Jag blir arg och rädd, fruktansvärt rädd men slår bort det. 

Vi får komma till ultraljud. 

-Då ska vi göra ett ultraljud, det kan nog vara njurbäckeninflammation det här, säger doktorn och sätter på ultraljudapparaten.

Lättnad, jag känner känslan av lätthet. Ja, så klart det kan, vi misstänkte ju urinvägsinflammation i början av sommaren, då var det ju det trots allt. Så klart. Hur kunde jag ens för en sekund tänka det värsta, det otänkbara. Doktorn lägger gelé på hennes mage och drar ultraljudsapparaten fram och tillbaka. Han börjar mäta. Det låter blipp.

Blipp. Blipp.
Ett litet svart streck och ett kryss på varje sida.
Blipp. Blipp.
Han är tyst.
Blipp. Blipp.

-Jag undersöker nu och berättar sedan vad jag ser, säger han.

Blipp. Blipp.

Jag ser siffror och streck på skärmen och läser in ett allvar men slår bort det. Tyst stänger han av apparaten, torkar bort gelén och vänder sig mot oss.

-Jag ser en förändring på vänster njure som är ungefär 10 cm stor, säger han.

Det blir svart, rummet snurrar och jag måste lägga mig ner. Någon kör fram en bår och strax därefter ligger jag på den.

Vi skrivs in på akutens korttidsavdelning och får rummet med Nalle Puh. Hon vill hellre ha rummet med Hello Kitty men det är upptaget.

Jag ringer till en fin vän.

-Nora har en förändring i magen, den är 10 centimenter stor, säger jag med skakig röst.

Det blir kväll och två sjuksköterskor, en manlig och en kvinnlig, kommer in i vårt rum.

-Ni ska få följa med oss och få komma till rätt avdelning, säger den kvinnliga sjuksköterskan.

Rätt avdelning, jag vet inte vart det är. Mitt barn har en förändring i njuren och jag undrar vilken avdelning man tillhör då. Nora sätter sig i vagnen, vi rullar ut ur rummet och in i hissen. Den ena sjuksköterskan trycker på knappen för våning 3. Snabbt sneglar jag på kartan i hissen.

Våning 3 Barncancercentrum.

På våning 3 står det Barncancercentrum. På de andra våningarna står det vårdavdelning, vårdavdelning 324, vårdavdelning 325, vårdavdelning 323. Vi rullar ur hissen och går runt hörnet till höger. Vi ska gå in där det står Barncancercentrum, det är dit man hör när man har en förändring i njuren. Vi får ett rum men jag minns inte vilket.

Den manliga sjuksköterskan böjer sig ner mot Nora.

-Vill du ha något? frågar han.

-Jag vill ha chips, svarar hon.

-Chips, det ska jag ordna.

Vi sover där den där natten alla tre, Marcus, jag och Nora. Vi ligger nära, hon ligger mitt emellan oss. Det är tyst och luften är tung. Vi vet inte att vi exakt arton månader senare kommer ligga i ett likadant rum, lika nära, lika tätt och lika tyst. För sista gången. 

Fuck cancer!