Möte på mitt jobb. För att sätta en plan för min återgång.
Jag har själv initierat det.
Några nya ansikten. Några nya chefer.
För mig har allt hänt. Inget är sig likt.
Verkligheten ter sig så ful. Så grå.
Inser att jag levt i en bubbla.
I en värld så liten, så liten.
Allt har kretsat kring barncancer och familjer med sjuka eller döda barn.
Det har handlat om att ta mig igenom det värsta.
Om att våga tro på att livet ska fortsätta.
Tänkt att sommaren ska göra gott. Att jag sakta ska ta mig tillbaka.
Gå en kurs under hösten. Att tiden ska läka.
Men jag har inte sett framåt. Inte tänkt på framtiden.
Jag slutade med det hösten 2010.
Idag kom verkligheten ifatt mig.
Det ska vara så här nu.
Det kommer inte bli bättre än så här.
Hon kommer inte tillbaka.
Sorgen är avgrundsdjup. Saknaden ökar och ökar.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar