Spring i benen, aptit, sommarkanin och studsmatta. Tälta med bästisen och pappa. Hopp från bryggan, simma flera meter med hull på kroppen. Jordgubbar, glass, cykla och loppis i ladan. Lillebror bakom ryggen som får vara brevbärare när stora tjejerna är i tältet.
CT röntgen. Hopp och förtvivlan. Det tyngsta beskedet. De starkaste guldmedicinerna rår inte på metastaserna i lungorna. Några dagar senare nytt hopp. Testa ny guldmedicin med mikroskopisk chans. Men hopp är hopp. Som ett strypkoppel. Löst, vi kan andas för ett tag. Piratskola och börja 1:an.
Ny guldmedicin, illamåendemedicin, näringsdropp och hemsjukvård.
Provtagning, låga värden, inget immunförsvar. Feber, avd 322, antibiotika, mer antibiotika och svampmedicin. Ont och ingen aptit. Lungröntgen och skräck. Febern ger sig. Och så samma visa om igen.
Men då var då. Hopp är hopp. Baksidan av hoppet är skräcken. Stark och mer sannolik men ännu obesegrad. För liv är liv.
Då fanns en av de finaste. Då fanns lyckan. Då fanns hon.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar