Vi sitter i bilen på väg hem från simskolan.
-Mamma, jag såg en som såg precis ut som du, säger Ivar från baksätet.
-Gjorde du? frågar jag.
-Ja, samma glasögon och jacka och allting.
-Ojdå.
-Tänk om det finns en till av dig.
-Ja, tänk om.
-Eller tänk om det är Nora som har vuxit upp och blivit vuxen och ser ut precis som du.
-Ja, tänk om det vore så.
-Ja, tänk om.
Fuck cancer!
Oj, oj, oj...vilken otroligt klok och fin son du har som kan uttrycka sina känslor och tankar på det sätt han gör. Vad skönt det måste vara för honom att känna att han _kan_ dela dem med dig.
SvaraRaderaJag känner inte er men har följt din blogg ett tag och känner mig väldigt gripen av det du skriver.
Jag har en dotter med flera funktionshinder och faller ibland in i en självömkan, men när jag läser om ert öde så påminns jag om att leva i nuet och glädjas åt min dotter, trots alla svårigheter. / Nina
Tack för att du delar med dig!