När livet vänder

Jag ser på SVT programmet "När livet vänder".
Det är Moas mamma som berättar om när hennes dotter dog efter en olycka i Thailand. 
Hon heter Lena och berättar om sin sorg. 

Gång på gång hör jag mina egna ord och tankar. 
I slutet av programmet är de vid Moas grav.
Där har de har satt upp en brevlåda.
I den ligger det en skrivbok där man kan skriva något om man vill. 
Precis som jag också tänkte göra men inte gjort. 

Sorg är olik och lik. 
Kanske mer lik än olik.
Det finns i alla fall två med namnet Lena som har många likadana tankar kring sorgen efter en älskad dotter. 

Fuck cancer!

Dagar och nätter

Jag läser en fin mammas blogg. 
En som också mist. 
Som kämpat en lång och hård kamp precis som jag.

Hon skriver så fint. 
Och igenkännande. 
Jag slungas tillbaka och minns.

Dagar och nätter på sjukhuset. 
Hejdå till kvällspersonalen och hej till nattpersonalen. 
Natt efter natt med avbruten sömn.

Droppmaskiner som pumpar och larmar. 
Dagens värden lpk, tpk, hb och crp.
Polarmacka med smör och plastost.

Clowner och illamåendemedicin.
Antibiotika och smärtlindring.
Frikoppling och kanske en promenad till Pressbyrån.

Dagar som avlöser varandra.
Barnprogram som rullar.
Timmar som slås ihjäl.

Ännu en dag till ända.
Imorgon en likadan.
I övermorgon kanske hemgång till soffhäng, hemsjukvård och lamslående trötthet.

Det var då.
Då fanns hon.
Jag längtar tillbaka.

Fuck cancer!

Tänk om

Vi sitter i bilen på väg hem från simskolan. 

-Mamma, jag såg en som såg precis ut som du, säger Ivar från baksätet.
-Gjorde du? frågar jag.
-Ja, samma glasögon och jacka och allting.
-Ojdå.
-Tänk om det finns en till av dig.
-Ja, tänk om.
-Eller tänk om det är Nora som har vuxit upp och blivit vuxen och ser ut precis som du.
-Ja, tänk om det vore så.
-Ja, tänk om. 

Fuck cancer! 

Helt sjukt

TV programmet "Helt sjukt" handlar om cancer. 
Journalisten Susanne Sjögren berättar om när hennes dotter blev sjuk i leukemi hösten 2010. 
Samma höst som Nora.

Hon berättar om hur hon för dottern liknade håravfallet vid höstlöven. 
Jag slungas tillbaka till den där hösten och minns. 

-Nora, titta på träden och alla gula löv, de tappar sina löv nu men till våren kommer de tillbaka igen. Precis som ditt hår, du tappar det nu men till våren kommer det tillbaka, säger jag till Nora. 

Det som inte var riktigt sant. 
För ingen kunde veta om håret skulle komma tillbaka till våren eller nästa vår. 
Nora som var ganska obekymrad om det där med håret. 
För jag minns varken frågor eller ledsna miner kring det.

Susanne Sjögren berättar vidare om hur hon snuddat vid tanken på att behöva begrava sitt barn. 
Undrat hur man klarar det.
Och vilken musik man spelar då. 

De övriga i TV studion är märkbart berörda. 
Och frågar hur man kan klara av att ens barn har en dödlig sjukdom och allt som det bär med sig. 

Ja, hur klarar man det? 
Jag vet inte. 
Och inte vad alternativet är heller. 
Annat än att klara det. 
Men jag vet vilken musik man kan spela på sitt barns begravning. 

Fuck cancer!

Två år

Två år. 
Sedan livet stannade. 
Dagen då du tog ditt allra sista andetag.
Då jag skickade meddelandet med orden kampen är över.
Den arton månader långa och hårda kampen. 

Två år.
Utan den finaste. 
Den starkaste kämpen. 
Mitt livs kärlek. 

Två år.
Med sorg. 
Och saknad
I varje andetag. 

Älskade Nora, vi ses igen. 
Så måste det bli. 
Det är mitt livshopp. 
Tills dess. 

Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dej alltid. 
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra
när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej
när du vill
Allt som finns kvar
av mej 
är inom dej
Så är vi jämt tillsammans
(Av Barbro Lindgren)

Fuck cancer!

Våga dö

-Mamma, jag fattar inte hur du vågar att dö, säger Ivar.
-Hur menar du, svarar jag.
-Men alltså hur du vågar att dö.

Jag förstår först inte vad han menar men så slår det mig. Det vi pratade om häromdagen när han frågade om jag är rädd för att dö och jag svarade att jag inte är det. Han frågade varför och jag svarade att vi ska alla dö, att människor har dött i alla tider och jag verkligen inte tror att det är läskigt att dö.

-Jag vet inte varför men jag är bara inte rädd för att dö, svarar jag. 

Senare på kvällen kommer han upp efter nattningen. 

-Mamma, jag är nog inte rädd för att dö när jag tänker efter, säger Ivar.
-Okej, vad bra, svarar jag.
-Godnatt.
-Godnatt. 

Fuck cancer! 

Bli vuxen

-Mamma, man vet inte om man blir vuxen, säger Ivar. 

-Hur tänker du? frågar jag.

-Man vet inte om man blir vuxen fast du vet ju för du är vuxen. 

-Ja, det är jag. 

-Men Nora blev inte vuxen. 

-Nej, det blev hon inte. 

Fuck cancer!