Han är här nu, lillebror.
Efter en lång och tung graviditet.
Tung för att jag inte kunnat känna så mycket.
Och för att jag oroat mig för hur det ska bli, vad jag ska känna och hur jag ska orka.
För att sorgen har haft övertaget.
Han är här nu och jag är lika förälskad som i de andra två.
En fantastisk känsla mitt i allt.
En känsla från förr, från ett annat liv, innan cancer.
En känsla som inte tar bort sorg och saknad men som finns där parallellt.
Han är här nu.
Jag är tacksam.
Och glad att jag vågade.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar