Gravkors

Signalerna går fram, någon svarar. 

-Hej, mitt namn är Lena och jag ringer angående min dotters gravkors.

Jag hör mig själv säga det, lika naturligt som om det handlat om en tandläkartid eller ridlektion.  
Hur är det möjligt? 
Att jag lever. 
När allt jag har kvar av min finaste Nora är en grav att sköta om.

Förstår inte.

Fuck cancer! 

Prata

-Mamma, Nora var faktiskt dum när hon låste in mig på toaletten? 
-Ja, det var hon verkligen, svarar jag. 
-Men varför gjorde hon det? 
-Jag vet inte men ibland gör man dumma saker, det gör de flesta människor. 
-En gång i bilen sa jag till Nora att jag önskade att hon var död, fast det ångrar jag nu. 

Jag stelnar till. Hur länge har han tänkt på det? Har han dåligt samvete? Tror han att det har med hennes död att göra? 

Vi pratar vidare om att vi alla säger eller gör dumma saker ibland. Sådant som vi inte menar. Att det var dumt sagt men att Nora ändå visste att han inte menade det och att han tyckte mest om henne ändå. 

Att prata är viktigt. När man minst anar kommer det fram viktiga saker som kan behöva redas ut. Jag är glad att han berättade. 

Fuck cancer! 

Flashback

Det är en sådan där solig och fin lördag. 
Jag går genom Haga och ner till akuten. 
Behöver troligtvis medicin. 
Inget allvarligt men har lite ont.
Sitter i väntrummet med barnvagnen.
Så här har jag suttit förut. 
Då med min fina lilla Noris i vagnen. 
Som efter undersökningen blev direkt skickad till Östra sjukhuset och samma kväll blev inskriven på Barncancercentrum. 
Det känns längesedan. 
Och alldeles nyss på samma gång. 
Om en stund går jag ut härifrån med ett recept på medicin. 
Tänk om det hade fått sluta så den där soliga lördagen i september för fyra år sedan. 
Tänk om. 

Fuck cancer! 

Glömde

Jag har glömt datumen.
Den nittonde.
Och den tjugonde april.

Två år sedan vi sa adjö för allra sista gången. 
Då vi efter kyrkan åkte med till krematoriet.
La våra händer mot den lilla vita kistan, viskade adjö och åkte därifrån. 

Jag har glömt datumen. 
Som har passerat utan att jag har reflekterat. 
Den soliga påskhelgen distraherade.

Älskade Nora. 
Du finns i mig. 
I varje andetag. 
Alltid.

Fuck cancer!

Hon vet

-Mamma, vet du att Nora är den enda i vår familj som vet, säger Ivar. 
-Vet vad då? frågar jag. 
-Vad som händer när man dör. 
-Ja, det är hon. 

Fuck cancer! 

Syskonskaran

-Mamma, man kan säga att jag är mest för jag är både en lillebror och en storebror, säger Ivar. 

-Ja, det är du, svarar jag. 

-Nora är bara en storasyster och Harry är bara en lillebror. 

-Ja, det är dom. 

-Men Harry har både en storebror och en storasyster.

-Ja, och du har både en storasyster och en lillebror men Nora har bara lillebrorsor. 

-Ja, och så har Harry en näsa också. 

-Ja, och en väldigt kissig blöja som jag måste gå och byta nu. 

Fuck cancer!

Ett möte

Måndag morgon och mammaträning. 
Vi är bara tre som tränar idag.
En känner jag igen men är inte säker på vem det är. 

Så hör jag tränaren säga hennes namn.

-Det är väl du? frågar jag i en paus. 
-Ja, det är det, svarar hon.

Pausen är över och vi fortsätter träna.
I slutet pratar vi mer.

-Mina minnen är så suddiga men var du med oss i slutet? frågar jag.
-Ja, det var jag, svarar hon.

Det klarnar.
Visst var hon med.
Ända in i slutet eller början på det nya beroende på hur man ser det.

Jag står och pratar med en av favoriterna.
Som jag åtskilliga gånger mött i något som känns som ett annat liv på en annan planet.
Som tagit hand om oss många, många gånger på sitt milda och varma sätt.

Som vi trivdes så fint med och som Nora tyckte om.
Hon som var en av två som slutligen körde iväg henne.
Till bårhuset.

Vi delar det ingen borde behöva dela.
Bilden av mitt döda barn. 
Känslan är märklig.
Och fin.

Märkligt.

Fuck cancer!