Jag står i kylan och väntar på bussen.
Tänker på en vän och en av hennes fester.
En fest vi var på när vi visste att Nora inte skulle bli frisk.
Vi var på en fest och skrattade när vi visste att vår dotter skulle dö.
Hur är det möjligt?
Fuck cancer!
söndag 31 januari 2016
torsdag 28 januari 2016
Kompisboken sorg
"Kompisboken sorg" skriven av Lotta Polfelt framtagen av Rädda Barnen med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden.
En jättefin bok som genom frågeställningar eller påståenden ger flera barns svar på vad de tycker och tänker. Barn som mist en nära anhörig. I många fall tycker de väldigt lika men i flera fall olika. Vissa vill att kompisarna ska vara som vanligt och inte fråga så mycket och andra vill tvärtom.
En bok som visar på komplexiteten i att mista någon och hur svårt det kan vara att stå bredvid. Att det inte finns några rätt eller fel men att det inte är farligt att fråga "Vill du prata om det, eller vill du att jag ska vara precis som vanligt?".
Utdrag ur boken:
Jag har förlorat någon nära. Då känns det bra om...
"Om till exempel min kompis mamma hade dött i en bilkrasch då skulle jag fråga om hon ville prata om det. Man behöver stöd från en kompis. Jag skulle fråga: "Vill du gå till graven?" För det har aldrig någon av mina kompisar frågat. Det skulle vara jätteskönt att gå dit, om de frågade.
Hanna, 13 år"
Jag har förlorat någon nära. Då kan det kännas jobbigt om...
"Var är din mamma då?" "Hon dog i cancer". "Oj, förlåt."
Det är nog den dummaste kommentaren. Det känns dumt eftersom jag kan prata om min mammas död. Det finns de som inte kan prata om sådant, men då tror jag inte heller att de berättar det. Kanske går de därifrån eller reagerar på något annat sätt. Men jag känner att jag hellre pratar om det än är den som vill ha ett "förlåt". Kompisarna säger förlåt för att de menar att de dragit upp någots känslig för mig. "Förlåt för att jag påminde dig". Ett "beklagar" kan kännas lite konstigt, men är så mycket bättre än ett "förlåt". Man kan också säga "Jag är ledsen."
Anja, 19 år"
Om man inte gråter så sörjer man inte.
"Falskt. Man kan sörja på insidan."
Calle, 12 år."
Man kan inte skratta när man sörjer
"Falskt. Jag sörjer hur mycket som helst över mamma. Men jag kan fortfarande ha kul"
Oscar, 9 år"
"Kompisboken sorg" är skriven för barn till barn men också för vuxna som är nära barn med sorg. Personligen skulle jag säga att den är utmärkt för precis vem som helst som vill förstå hur det kan vara att förlora någon och hur man bäst kan vara när man står bredvid.
En jättefin bok som genom frågeställningar eller påståenden ger flera barns svar på vad de tycker och tänker. Barn som mist en nära anhörig. I många fall tycker de väldigt lika men i flera fall olika. Vissa vill att kompisarna ska vara som vanligt och inte fråga så mycket och andra vill tvärtom.
En bok som visar på komplexiteten i att mista någon och hur svårt det kan vara att stå bredvid. Att det inte finns några rätt eller fel men att det inte är farligt att fråga "Vill du prata om det, eller vill du att jag ska vara precis som vanligt?".
Utdrag ur boken:
Jag har förlorat någon nära. Då känns det bra om...
"Om till exempel min kompis mamma hade dött i en bilkrasch då skulle jag fråga om hon ville prata om det. Man behöver stöd från en kompis. Jag skulle fråga: "Vill du gå till graven?" För det har aldrig någon av mina kompisar frågat. Det skulle vara jätteskönt att gå dit, om de frågade.
Hanna, 13 år"
Jag har förlorat någon nära. Då kan det kännas jobbigt om...
"Var är din mamma då?" "Hon dog i cancer". "Oj, förlåt."
Det är nog den dummaste kommentaren. Det känns dumt eftersom jag kan prata om min mammas död. Det finns de som inte kan prata om sådant, men då tror jag inte heller att de berättar det. Kanske går de därifrån eller reagerar på något annat sätt. Men jag känner att jag hellre pratar om det än är den som vill ha ett "förlåt". Kompisarna säger förlåt för att de menar att de dragit upp någots känslig för mig. "Förlåt för att jag påminde dig". Ett "beklagar" kan kännas lite konstigt, men är så mycket bättre än ett "förlåt". Man kan också säga "Jag är ledsen."
Anja, 19 år"
Om man inte gråter så sörjer man inte.
"Falskt. Man kan sörja på insidan."
Calle, 12 år."
Man kan inte skratta när man sörjer
"Falskt. Jag sörjer hur mycket som helst över mamma. Men jag kan fortfarande ha kul"
Oscar, 9 år"
"Kompisboken sorg" är skriven för barn till barn men också för vuxna som är nära barn med sorg. Personligen skulle jag säga att den är utmärkt för precis vem som helst som vill förstå hur det kan vara att förlora någon och hur man bäst kan vara när man står bredvid.
onsdag 27 januari 2016
Båtevik
Sista veckan på jullovet tillbringade vi i vårt sommarhus. Efter flera dagars slöande inomhus (många avsnitt av Homeland för föräldrarna), bestämde vi oss för att gå ut en stund. Det var bitande kallt men så vackert.
En jullovsdag i bilder.
Ivar och Harry på väg ner till vår vik, Båtevik.
Bryggorna i Båtevik, den i mitten är vår.
Högt där uppe på berget ligger vårt hus.
Den lilla blå båten på stranden var full med bråte.
Det var is i viken...
...som höll att gå på.
Ivar hackade i isen med en sten och Harry gjorde något
liknande.
Det var halt och Harry ramlade och ramlade men...
...kämpade på och kravlade sig upp.
Efter en stunds hackande och ramlande gick de bort mot...
...den varma chokladen.
Vi satt på fårskinnsfäll...
Vi satt på fårskinnsfäll...
...drack varm choklad och tittade på solen som gick ner över Åstol och Marstrand.
Trots varma kläder frös vi efter en stund och gick upp till huset igen.
tisdag 26 januari 2016
Fyra år sedan
Det har gått fyra år sedan kampen ändrade riktning och stupade brant ner mot slutet.
Fyra år sedan vi fick veta att det spridit sig till huvudet.
Det som finns omnämnt i litteratur men som knappt har hänt.
Som ingen av våra behandlande onkologer varit med om.
Det är fyra år sedan vi gick in i en mardröm så hemsk att jag inte vill tänka på den.
Mammaansiktet som en krackelerad mask.
Hela jag som i en centrifug, från skongång till högsta varvtal.
En tid jag inte förstår hur jag klarade av.
Maktlöshet och smärta.
Att inte kunna hjälpa mitt barn som trots morfin och lugnande hade både ont och ångest.
Cancer från sin fulaste sida.
"Mamma, det gör ont, det kliar mamma, mamma kan man trycka på bolusdos nu, jag är hungrig mamma, det gör så ont mamma."
Idag för fyra år sedan började det.
På farmors födelsedag.
Den 26 januari.
Fuck cancer!
Fyra år sedan vi fick veta att det spridit sig till huvudet.
Det som finns omnämnt i litteratur men som knappt har hänt.
Som ingen av våra behandlande onkologer varit med om.
Det är fyra år sedan vi gick in i en mardröm så hemsk att jag inte vill tänka på den.
Mammaansiktet som en krackelerad mask.
Hela jag som i en centrifug, från skongång till högsta varvtal.
En tid jag inte förstår hur jag klarade av.
Maktlöshet och smärta.
Att inte kunna hjälpa mitt barn som trots morfin och lugnande hade både ont och ångest.
Cancer från sin fulaste sida.
"Mamma, det gör ont, det kliar mamma, mamma kan man trycka på bolusdos nu, jag är hungrig mamma, det gör så ont mamma."
Idag för fyra år sedan började det.
På farmors födelsedag.
Den 26 januari.
Fuck cancer!
söndag 24 januari 2016
Den där jävla döden
"Den där jävla döden" skriven av Anna Lindman, journalist och författare som också gjort den fantastiska programserien "Döden, döden, döden" på Svt.
En bok om att närma sig döden. Titta på den från flera håll, bena och grotta i den. Liksom pilla på sårskorpan tills den blöder. Vad är döden, hur ser vi på den, vad tänker vi om den? Är vi rädda för döden och i så fall vad är vi egentligen rädda för, döendet eller själva döden?
Anna Lindman har intervjuat cancerläkare, präster, människor som vet att de snart ska dö, psykologer, kristna, muslimer, ateister, anhöriga till de som dött och många fler med det gemensamt att de på något sätt förhåller sig kring döden. För att de blivit tvingade, har en tro, bara är intresserade eller jobbar med den.
Boken ger oss inga svar och kanske är det just det som är det svåra med döden. Att vi inte kan få några svar. Vi vet inte och vi kommer inte få veta förrän den dag det sker. Men en sak vet vi och det är att döden kommer att drabba oss alla. Och att det enda vi med säkerhet vet om livet är att vi ska dö.
Men boken ger ett svar och det är att vi inte verkar bli mer rädda för döden för att vi vågar förhålla oss kring den utan snarare mindre. Och kanske blir vi bättre på att ta hand om våra liv här och nu om vi vågar förhålla oss till att det en dag ska ta slut.
Läs "Den där jävla döden". Jag rekommenderar den varmt.
En bok om att närma sig döden. Titta på den från flera håll, bena och grotta i den. Liksom pilla på sårskorpan tills den blöder. Vad är döden, hur ser vi på den, vad tänker vi om den? Är vi rädda för döden och i så fall vad är vi egentligen rädda för, döendet eller själva döden?
Anna Lindman har intervjuat cancerläkare, präster, människor som vet att de snart ska dö, psykologer, kristna, muslimer, ateister, anhöriga till de som dött och många fler med det gemensamt att de på något sätt förhåller sig kring döden. För att de blivit tvingade, har en tro, bara är intresserade eller jobbar med den.
Boken ger oss inga svar och kanske är det just det som är det svåra med döden. Att vi inte kan få några svar. Vi vet inte och vi kommer inte få veta förrän den dag det sker. Men en sak vet vi och det är att döden kommer att drabba oss alla. Och att det enda vi med säkerhet vet om livet är att vi ska dö.
Men boken ger ett svar och det är att vi inte verkar bli mer rädda för döden för att vi vågar förhålla oss kring den utan snarare mindre. Och kanske blir vi bättre på att ta hand om våra liv här och nu om vi vågar förhålla oss till att det en dag ska ta slut.
Läs "Den där jävla döden". Jag rekommenderar den varmt.
fredag 22 januari 2016
I våra tankar
-Är Theo 10 år? frågar Ivar.
-Ja, Nora var född 2004 och Theo är född 2005, svarar jag.
-Och Nora är väl 11 år?
-Ja, hon skulle varit 11 år nu.
-Men hon är väl 11 år?
-Ja, det kan man säga, man får säga hur man vill.
-Ja, för hon finns ju för hon finns ju i våra tankar.
Så fint.
Så väldigt fint.
Fuck cancer!
-Ja, Nora var född 2004 och Theo är född 2005, svarar jag.
-Och Nora är väl 11 år?
-Ja, hon skulle varit 11 år nu.
-Men hon är väl 11 år?
-Ja, det kan man säga, man får säga hur man vill.
-Ja, för hon finns ju för hon finns ju i våra tankar.
Så fint.
Så väldigt fint.
Fuck cancer!
onsdag 20 januari 2016
Dödsviktigt
Boken "Dödsviktigt" av Mia Berg.
En bok som riktar sig till dig som förlorat en mamma eller pappa.
Till dig som står bredvid och inte vet vad du ska göra.
Och till dig som någon gång sagt orden "om jag dör".
Så här skriver författaren Mia Berg som själv förlorade en förälder när hon var barn på baksidan av boken;
"Varje år förlorar över 3000 barn i Sverige en förälder och de lär sig tidigt att vi inte lever för alltid. Döden är en del av livet, allas liv. Och den blir lättare att leva med om vi gör det tillsammans. Därför är det dödsviktigt att prata om döden."
En lättläst och bra bok om ett viktigt ämne som är riktad till barn och unga men, tycker jag, lika bra för vuxna. Fyra välkända personer berättar om förlusten av sin förälder. Berättelserna visar att sorgen är olika för olika människor men det är också mycket som är lika.
Det finns också en webbplats www.dödsviktigt.nu.
En bok som riktar sig till dig som förlorat en mamma eller pappa.
Till dig som står bredvid och inte vet vad du ska göra.
Och till dig som någon gång sagt orden "om jag dör".
Så här skriver författaren Mia Berg som själv förlorade en förälder när hon var barn på baksidan av boken;
"Varje år förlorar över 3000 barn i Sverige en förälder och de lär sig tidigt att vi inte lever för alltid. Döden är en del av livet, allas liv. Och den blir lättare att leva med om vi gör det tillsammans. Därför är det dödsviktigt att prata om döden."
En lättläst och bra bok om ett viktigt ämne som är riktad till barn och unga men, tycker jag, lika bra för vuxna. Fyra välkända personer berättar om förlusten av sin förälder. Berättelserna visar att sorgen är olika för olika människor men det är också mycket som är lika.
Det finns också en webbplats www.dödsviktigt.nu.
tisdag 19 januari 2016
121 år
-Mamma, jag ska räkna ut hur gamla vi är tillsammans i vår familj, säger Ivar.
-Okej, svarar jag.
-Hur mycket blir 47 plus 53?
-100.
-100 plus 11 plus 8 plus 2.
Jag förstår först inte hur han räknar.
-Det blir 121, vi är 121 år i vår familj, säger Ivar.
Hon blev bara 7.
Men har ändå blivit 11.
Fuck cancer!
-Okej, svarar jag.
-Hur mycket blir 47 plus 53?
-100.
-100 plus 11 plus 8 plus 2.
Jag förstår först inte hur han räknar.
-Det blir 121, vi är 121 år i vår familj, säger Ivar.
Hon blev bara 7.
Men har ändå blivit 11.
Fuck cancer!
söndag 17 januari 2016
Jul på Villa Sjötorp
Julen är en svår tid. Det är som att tomheten gapar större än någonsin då. För andra året i rad åkte vi till det magiskt vackra Villa Sjötorp och firade jul. En flykt och ett sätt för oss att stå ut med julen. I år kunde jag till och med känna lite förväntan inför den.
Julen i bilder.
Vi kom till Villa Sjötorp kvällen före julafton.
Huset var julpyntat...
...granen var klädd...
...med kulor och smällkarameller.
Det brann i den...
...vackra öppna spisen.
Vi checkade in i Fru Haegers rum och sov i den här fina sängen.
Vi preppade julstrumporna och...
...placerade Nora på den vackra kakelugnen.
På julaftons morgon mornade vi oss...
...stod lite på händer...
...och öppnade julklappar.
I ett av paketen fanns Håkan.
Efter frukosten gick vi ut en stund.
Harry blev kär i en grävskopa.
Vi satt på renfällar...
...på den fina verandan...
...och blickade ut över havet.
Efter ett tag gick vi in igen.
Vi drack kaffe och...
...åt julgodis...
...och ännu mer godis.
Vi öppnade...
...fler julklappar.
På kvällen var det här fina bordet dukat till oss för åtta rätters julmiddag.
Mormors hund Sixten fick ligga på golvet.
Rätt nummer två var en utsökt röding.
Vi drack en hel del...
...julmust från den här vackra flaskan.
Ivar lärde sig spela Blinka lilla stjärna och...
...Harry drog mest omkring.
På juldagen åt vi finfrukost och spelade julklappsspelet som inte hanns med på julafton.
Harry provsatt en röd soffa innan...
...han hittade en parkerad bil...
...som han...
...flyttade...
...och parkerade om...
...innan vi åkte hem.
Vi hade en fin jul i vacker miljö med utsökt mat. En jul så fin som det går att ha under omständigheterna. Samtidigt är det skönt när den är över och veta att det är helt år kvar till nästa.
Obs. Det här är inte ett sponsrat inlägg men jag ger mina varmaste rekommendationer. http://www.villasjotorp.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)