-Mamma!
Glad.
Det vackraste av leenden.
Det blir alldeles varmt.
I min mage.
Och bubbligt i bröstet.
Vi ser varandra genom glasrutan.
Den mellan slussen och rummet.
Hon sitter i vagnen.
Med sjalen i knät.
Den tunna gråspräckliga.
Min.
-För den luktar mest mamma.
Har längtat.
Är efterlängtad.
Det är min natt nu.
Fuck cancer!
måndag 8 oktober 2012
söndag 7 oktober 2012
Bänkpapper
20120619
Hämtar sakerna i skolan.
Böcker. Teckningar.
Inneskorna. Fruktburken.
En låda full med fina hälsningar.
Bänkpappret som vi köpte i bokaffären.
Det med regnbågens alla färger.
När hon precis börjat ettan.
Tre månader.
En tung dag.
Ledsen. Saknar.
Fuck cancer!
Hämtar sakerna i skolan.
Böcker. Teckningar.
Inneskorna. Fruktburken.
En låda full med fina hälsningar.
Bänkpappret som vi köpte i bokaffären.
Det med regnbågens alla färger.
När hon precis börjat ettan.
Tre månader.
En tung dag.
Ledsen. Saknar.
Fuck cancer!
lördag 6 oktober 2012
Kontakt
Mellan huvudet och bröstkorgen.
Strax ovanför magen.
Däremellan rör det sig.
Ofta.
När andra tittar på mig.
Som försöker förstå.
Som ger mig sitt deltagande.
Som tittar på mig med tårar i ögonen.
Som frågar hur det är eller hur det går.
Jag tittar tillbaka.
Utan tårar i ögonen.
Utan att känna så mycket.
Nästan ingenting.
Som att jag för någon annans talan,
står jag där och säger att det går.
Att livet fortsätter.
Att det är okej.
Det tog ett tag innan jag förstod.
Hur det är möjligt.
Att stå där. Att säga de där orden.
Det handlar om kontakt.
Om en sladd som inte sitter i.
I kontakten. I min mage.
Ibland sitter de ihop.
Jag kan inte säga att jag bestämmer när.
Det sker.
Då står jag inte upp.
Då säger jag inte att det är okej.
Att det går. Eller att livet fortsätter.
Jag tänker att det är tur att sladden dras ur.
När det blir som värst.
Jag hoppas att det fortsätter så.
För det verkar som att de söker sig till varandra allt oftare nu.
Sladden och kontakten.
Fuck cancer!
Strax ovanför magen.
Däremellan rör det sig.
Ofta.
När andra tittar på mig.
Som försöker förstå.
Som ger mig sitt deltagande.
Som tittar på mig med tårar i ögonen.
Som frågar hur det är eller hur det går.
Jag tittar tillbaka.
Utan tårar i ögonen.
Utan att känna så mycket.
Nästan ingenting.
Som att jag för någon annans talan,
står jag där och säger att det går.
Att livet fortsätter.
Att det är okej.
Det tog ett tag innan jag förstod.
Hur det är möjligt.
Att stå där. Att säga de där orden.
Det handlar om kontakt.
Om en sladd som inte sitter i.
I kontakten. I min mage.
Ibland sitter de ihop.
Jag kan inte säga att jag bestämmer när.
Det sker.
Då står jag inte upp.
Då säger jag inte att det är okej.
Att det går. Eller att livet fortsätter.
Jag tänker att det är tur att sladden dras ur.
När det blir som värst.
Jag hoppas att det fortsätter så.
För det verkar som att de söker sig till varandra allt oftare nu.
Sladden och kontakten.
Fuck cancer!
fredag 5 oktober 2012
Sist och bäst
20111101
Dagen är här, sjuårsdagen. Ett år efter den sämsta av födelsedagar för henne. Sju år efter den lyckligaste av dagar för mig.
Den här födelsedagen har hon hull på kroppen men inget hår. Jag tänker inte på Emil och fattighjonen. Jag tänker lite på förra födelsedagen och får en klump i magen. Jag tänker lite på nästa födelsedag, snuddar snabbt vid tanken och tänker att då firar vi nog inte. Inte så här. Trycker bort den, tanken. Orkar bara tänka den där tanken under korta stunder. Mikrostunder.
Nu är nu och nu är hon här. Idag firar vi den finaste sjuåringen och gör det till den bästa av födelsedagar.
I det största paketet ligger en bur. I buren ska ett alldeles eget husdjur bo. Den högsta av önskningar. Vi åker och hämtar hem henne. Hon är vit, pytteliten och bara en månad gammal. Hon får heta Pärlan och storasyster är lyckligare än lyckligast.
På eftermiddagen badar vi i pool för första gången på över ett år. Vi tejpar, plastar och fixar med slangen. Storasyster badar, hoppar från kanten, simmar och njuter. Lillebror tycker det är läskigt och vill inte bada men busar från kanten.
Dagen fortsätter med pompa och ståt, paket, tårta och hurra.
-Mamma. Det här är min bästa födelsedag! utbrister hon.
Jag kämpar tappert för att trycka bort den där tanken. Tanken på att det nog är den sista.
Fuck cancer!
Dagen är här, sjuårsdagen. Ett år efter den sämsta av födelsedagar för henne. Sju år efter den lyckligaste av dagar för mig.
Den här födelsedagen har hon hull på kroppen men inget hår. Jag tänker inte på Emil och fattighjonen. Jag tänker lite på förra födelsedagen och får en klump i magen. Jag tänker lite på nästa födelsedag, snuddar snabbt vid tanken och tänker att då firar vi nog inte. Inte så här. Trycker bort den, tanken. Orkar bara tänka den där tanken under korta stunder. Mikrostunder.
Nu är nu och nu är hon här. Idag firar vi den finaste sjuåringen och gör det till den bästa av födelsedagar.
I det största paketet ligger en bur. I buren ska ett alldeles eget husdjur bo. Den högsta av önskningar. Vi åker och hämtar hem henne. Hon är vit, pytteliten och bara en månad gammal. Hon får heta Pärlan och storasyster är lyckligare än lyckligast.
På eftermiddagen badar vi i pool för första gången på över ett år. Vi tejpar, plastar och fixar med slangen. Storasyster badar, hoppar från kanten, simmar och njuter. Lillebror tycker det är läskigt och vill inte bada men busar från kanten.
Dagen fortsätter med pompa och ståt, paket, tårta och hurra.
-Mamma. Det här är min bästa födelsedag! utbrister hon.
Jag kämpar tappert för att trycka bort den där tanken. Tanken på att det nog är den sista.
Fuck cancer!
torsdag 4 oktober 2012
Hur visste du
20121002
-Mamma.
-Ja.
-När du var på sjukhuset med Storasyster innan hon dog. Tänkte du att hon skulle dö då?
-Storasyster var ju på sjukhuset många, många gånger. Menar du den sista dagen innan hon dog?
-Ja, jag menar den sista dagen.
-Ja, det tänkte jag. Då tänkte jag att hon skulle dö.
-Men hur visste du det?
-Därför att vi hade fått veta att hon hade många nya elakingar i huvudet.
-Du menar i hjärnan. För i huvudet finns hjärnan.
-Ja, jag menar i hjärnan.
-Men hur visste du?
-Därför att hon slutade svara oss i ambulansen. Då förstod jag att hon skulle dö.
(Dialog mellan lillebror och mig)
Fuck cancer!
-Mamma.
-Ja.
-När du var på sjukhuset med Storasyster innan hon dog. Tänkte du att hon skulle dö då?
-Storasyster var ju på sjukhuset många, många gånger. Menar du den sista dagen innan hon dog?
-Ja, jag menar den sista dagen.
-Ja, det tänkte jag. Då tänkte jag att hon skulle dö.
-Men hur visste du det?
-Därför att vi hade fått veta att hon hade många nya elakingar i huvudet.
-Du menar i hjärnan. För i huvudet finns hjärnan.
-Ja, jag menar i hjärnan.
-Men hur visste du?
-Därför att hon slutade svara oss i ambulansen. Då förstod jag att hon skulle dö.
(Dialog mellan lillebror och mig)
Fuck cancer!
onsdag 3 oktober 2012
Sista livlinan
20111018
Så får vi beskedet. Det definitiva.
Det som vi egentligen vetat. Innerst inne. Ganska länge.
Men definitivt är definitivt.
Guldmedicinen som specialisterna i Holland rekommenderat har inte rått på metastaserna.
De har inte minskat. De har ökat. Troligtvis både i storlek och antal.
Det går inte riktigt att se på slätröntgen.
Slätröntgen som gjorts för att utesluta att den envisa infektionen beror på lunginflammation.
Hoppet släcks. Förvisso det mikroskopiskt lilla hoppet. Men ändå.
Den sista livlinan är förbrukad.
Beskedet kommer tretton månader efter det första beskedet.
Och fem månader före det sista beskedet.
Exakt på dagen.
Det är inte fina läkaren som berättar. Hon är inte i tjänst.
Efter helgen är hon tillbaka. Då får vi veta mer.
Om vad som ska hända nu.
Snart får vi veta att planen är bromsmedicin.
Den kallas så för att den bromsar tillväxten av kärl. Förhoppningsvis.
Blodkärl som är förutsättningen för de elaka cellernas existens.
Som gör det möjligt för dom att växa.
Föröka sig. Bli fler. Bli till klumpar.
För storasyster berättar vi som det är.
Inte mer och inte mindre.
Vi berättar att bromsmedicinerna tar man själv.
Varje dag. I munnen. Inte på sjukhuset.
Precis som förra gången.
Skönt tycker storasyster. Som har mycket att fundera på.
Snart fyller hon sju år. Kalas ska planeras. Disco är temat.
Och hela klassen är bjuden.
Vi förbereder oss för frågor.
För att stå stadigt när de kommer.
Om och när de kommer.
Jag köper boken som säger hejdå till ett litet marsvin.
Tänker att frågorna kanske kan komma naturligt då.
Storasyster läser boken om marsvinet. Själv.
Tycker den är bra. För hon älskar djur.
Och lätt att läsa.
Lätt som en plätt.
Fuck cancer!
Så får vi beskedet. Det definitiva.
Det som vi egentligen vetat. Innerst inne. Ganska länge.
Men definitivt är definitivt.
Guldmedicinen som specialisterna i Holland rekommenderat har inte rått på metastaserna.
De har inte minskat. De har ökat. Troligtvis både i storlek och antal.
Det går inte riktigt att se på slätröntgen.
Slätröntgen som gjorts för att utesluta att den envisa infektionen beror på lunginflammation.
Hoppet släcks. Förvisso det mikroskopiskt lilla hoppet. Men ändå.
Den sista livlinan är förbrukad.
Beskedet kommer tretton månader efter det första beskedet.
Och fem månader före det sista beskedet.
Exakt på dagen.
Det är inte fina läkaren som berättar. Hon är inte i tjänst.
Efter helgen är hon tillbaka. Då får vi veta mer.
Om vad som ska hända nu.
Snart får vi veta att planen är bromsmedicin.
Den kallas så för att den bromsar tillväxten av kärl. Förhoppningsvis.
Blodkärl som är förutsättningen för de elaka cellernas existens.
Som gör det möjligt för dom att växa.
Föröka sig. Bli fler. Bli till klumpar.
För storasyster berättar vi som det är.
Inte mer och inte mindre.
Vi berättar att bromsmedicinerna tar man själv.
Varje dag. I munnen. Inte på sjukhuset.
Precis som förra gången.
Skönt tycker storasyster. Som har mycket att fundera på.
Snart fyller hon sju år. Kalas ska planeras. Disco är temat.
Och hela klassen är bjuden.
Vi förbereder oss för frågor.
För att stå stadigt när de kommer.
Om och när de kommer.
Jag köper boken som säger hejdå till ett litet marsvin.
Tänker att frågorna kanske kan komma naturligt då.
Storasyster läser boken om marsvinet. Själv.
Tycker den är bra. För hon älskar djur.
Och lätt att läsa.
Lätt som en plätt.
Fuck cancer!
tisdag 2 oktober 2012
Dagarna går
Klockan blir nio.
Läsa några bloggar. Lite facebook. Några sms.
Någon gång ska jag läsa böcker igen.
Men inte nu. Det finns det inte ro till.
Släcker lampan. Somnar.
Vaknar i vargtimmarna. Ligger i dvala.
Somnar om. Drömmer. Intensivt. Rörigt. Gråter.
Hon är där. Nära. Men som i dimma.
Jag försöker nå fram. Men lyckas aldrig.
Vaknar. Utmattad. Och längtar till kvällen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)