onsdag 3 oktober 2012

Sista livlinan

20111018

Så får vi beskedet. Det definitiva. 
Det som vi egentligen vetat. Innerst inne. Ganska länge. 
Men definitivt är definitivt. 
Guldmedicinen som specialisterna i Holland rekommenderat har inte rått på metastaserna. 
De har inte minskat. De har ökat. Troligtvis både i storlek och antal. 
Det går inte riktigt att se på slätröntgen. 
Slätröntgen som gjorts för att utesluta att den envisa infektionen beror på lunginflammation. 
Hoppet släcks. Förvisso det mikroskopiskt lilla hoppet. Men ändå. 
Den sista livlinan är förbrukad. 

Beskedet kommer tretton månader efter det första beskedet. 
Och fem månader före det sista beskedet. 
Exakt på dagen.  
Det är inte fina läkaren som berättar. Hon är inte i tjänst. 
Efter helgen är hon tillbaka. Då får vi veta mer. 
Om vad som ska hända nu. 

Snart får vi veta att planen är bromsmedicin. 
Den kallas så för att den bromsar tillväxten av kärl. Förhoppningsvis. 
Blodkärl som är förutsättningen för de elaka cellernas existens.  
Som gör det möjligt för dom att växa. 
Föröka sig. Bli fler. Bli till klumpar.

För storasyster berättar vi som det är. 
Inte mer och inte mindre. 
Vi berättar att bromsmedicinerna tar man själv. 
Varje dag. I munnen. Inte på sjukhuset. 
Precis som förra gången. 
Skönt tycker storasyster. Som har mycket att fundera på. 
Snart fyller hon sju år. Kalas ska planeras. Disco är temat. 
Och hela klassen är bjuden. 

Vi förbereder oss för frågor. 
För att stå stadigt när de kommer. 
Om och när de kommer. 
Jag köper boken som säger hejdå till ett litet marsvin.   
Tänker att frågorna kanske kan komma naturligt då. 
Storasyster läser boken om marsvinet. Själv. 
Tycker den är bra. För hon älskar djur. 
Och lätt att läsa. 
Lätt som en plätt. 

Fuck cancer! 




3 kommentarer:

  1. Vet inte hur jag kom in just här, men nu är jag här och märker hur lika tankar vi har haft. Hur vi i vår ovisshet trodde att Wilms tumör var den "bästa" cancersorten att få....
    Hur vi fortfarande lever men ändå inte...

    Kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. En stor kram tillbaka!

      Jag följde Tildas resa under hela vår sjukdomstid.

      FUCK CANCER!

      Radera

Skriv ut