Dagarna går

Klockan blir nio. 

Okej att gå och lägga sig. 

Läsa några bloggar. Lite facebook. Några sms.

Någon gång ska jag läsa böcker igen. 

Men inte nu. Det finns det inte ro till.  

Släcker lampan. Somnar. 

Vaknar i vargtimmarna. Ligger i dvala. 
Somnar om. Drömmer. Intensivt. Rörigt. Gråter. 

Hon är där. Nära. Men som i dimma. 

Jag försöker nå fram. Men lyckas aldrig. 

Vaknar. Utmattad. Och längtar till kvällen.

Dagarna går. Blir veckor och månader. 

Tänker att tiden ska rädda mig. 
Att det ska bli lättare. 
Men ingenting blir lättare.  

Saknaden ökar. Blir outhärdlig.

Jag vill ha mitt barn. 

Storasyster, Snuffan, Gosfröken, 

Gummilummi, Fia-Lotta, Lilla fröken Gos. 

Jag vill ha henne här. 

Nu.

Förstår inte hur jag ska klara det. 
På riktigt. 

Klara att leva. Inte bara överleva. 

Idag känns det så. 

Imorgon känns det kanske annorlunda.

Ett steg i taget. En fot framför den andra. 

Fuck cancer!