lördag 5 oktober 2013

Rum utan flicka

En bäddad säng med gosedjur på rad. Hyllor med barbiedockor, böcker och spel. En garderob full med kläder. Mysigt, ombonat och flickigt. Ett rum i väntan på en flicka. 

Jag ser det på nyheterna. Rummet utan flickan. Hon som väntar på sin mamma och pappa. Om knappt två veckor ska dom komma och hämta henne, det har dom lovat. I ett fotoalbum har hon bilder på mamman och pappan och sitt nya hem. Bilder som hon ofta visar och berättar om för personalen på barnhemmet där hon bor. 

Barnhemmet som ligger i Ryssland där man nu har stoppat alla adoptioner till länder som erkänner samkönade äktenskap. Där den egna befolkningens adoptionsvilja är låg för att man är rädd för sjukdomar och dåliga gener. Landet där man inte tycker att kärlek är det viktigaste som finns för ett barn. Där man struntar i de tretton som fått träffa sina nya föräldrar och redan kallar för mamma och pappa. För att de nya föräldrarna bor i ett land där man värnar om människors lika värde och inte tycker att kärlek har med kön att göra. 

Den sitter kvar på min näthinna. Bilden på de ledsna föräldrarna med det ombonade rummet. Rummet som utstrålar kärlek och längtan. Känslan är smärtsamt lik min egen. Likt men ändå olikt. För jag behöver inte fundera på om min flicka undrar varför jag inte kommer och hämtar henne som jag lovat. Jag behöver inte bära känslan av att svika ett litet förväntansfullt barn som längtar efter sin mamma och pappa. 

Jag kan aldrig få hem min flicka hur gärna jag än vill. Med en flygbiljett kan de få hem sin. Om inte landet haft en så inskränkt regim. 

Det går inte att stoppa. Känslan blir övermäktig och gråten kommer. Jag blir så ledsen för flickans skull. För hennes föräldrars skull. Och för alla andra barn och längtande föräldrars skull. Ledsen och fruktansvärt arg.

Skriv ut