tisdag 1 oktober 2013

Blir jag någonsin fri?

Jag hämtar Ivar i skolan. En av de fina lärarna sätter sig ner på trappan i kapprummet och pratar med oss som de brukar göra vid lämning och hämtning. 

-Jag tänkte att vi kanske kan ta ett samtal, skulle ni vilja det? frågar läraren.
-Ja, gärna, svarar jag.

Jag tittar på henne. Något händer inom mig. Rädsla. Flyktkänsla. Jag förflyttar mig själv upp i huvudet. Försöker resonera och vara logisk. 

-Kan en onsdag vid den här tiden passa? frågar hon.
-Ja, det passar bra, svarar jag med ett leende. 

Varför ser hon allvarlig ut?

-Mamma, kan vi gå nu, säger Ivar och drar mig i tröjan. 

-Ska vi säga nu på onsdag? frågar hon. 
-Ja, det gör vi, svarar jag.
-Fint då säger vi så.

Jag är på väg att vända mig om. Snabbt bestämmer jag mig.

-Är det något särskilt du vill prata om, frågar jag.
-Nej absolut inte, jag tänker mig bara en uppdatering om den här första tiden, svarar hon.

Den rinner av mig. Rädslan. Varningsklockan tystnar. Trycket i huvudet släpper. Jag känner mig fånig. Vad trodde jag? Att hon ville prata om röntgenbesked, byte av behandlingsprotokoll, informera om behandlingar som inte har effekt, om tumörer som vuxit, att mitt barn inte kommer bli friskt. Nej, det trodde jag såklart inte. Inte med huvudet men med hela min kropp. 

Blir jag någonsin fri? 

Fuck cancer! 



1 kommentar:

Skriv ut