Sirener

Då och då hör jag dom. 
Ljudet av sirener. 
Ibland på riktigt. 
Ibland i mitt huvud. 
Varje gång blir jag rädd. 
Och stressad. 

Ljudet som slungar mig tillbaka. 
Till söndagen den artonde mars. 
För drygt ett år sedan.  
När jag springande med lillebror i handen blir omkörd av en ambulans.
Med sirenerna på.

Ambulansen som är på väg hem till oss. 
På utryckning efter larmet om en liten flicka med sannolik hjärnblödning. 
Min lilla flicka. 

På resan in till sjukhuset ligger du på din pappa. 
Jag sitter bredvid. 
Din hand ligger i min. 
Du kräks och sedan blir du tyst.

-Nora, Nora hör du oss?

Frågar Marcus och ruskar lite lätt på dig. 
Du svarar inte.     

Framför oss sitter ambulanssjuksköterskan. 
Han ser allvarlig ut. 
Men ingriper inte.
Det finns inget att göra.  

Du sover djupt. 
Ser lugn ut.
Andas tungt. 

När solen går ner är himlen alldeles rosa. 

Som att någon gör fint inför din ankomst. 

När solen går upp igen är det över. 

Och alldeles tyst.

Fuck cancer!