Varje dag ligger de där på diskbänken.
Frusna kycklingklubbor i en skål.
Vi har legat inne länge nu.
Jag vet vems kycklingklubborna är.
Att de väntar på att sättas in i ugnen och ätas med ris.
Du är en mamma som kämpar för livet, precis som jag.
Har ett sjukt barn i ett rum i korridoren.
Du har sjal över huvudet och visar inget hår.
Har på dig blå urtvättade sjukhuskläder, ser trött ut.
Och sorgsen.
Vi står samtidigt vid diskbänken i föräldraköket på avdelning 322.
-Har du sett någon osthyvel? frågar jag.
-Arabi, arabi, svarar du och skakar på huvudet.
-Okej, säger jag och ler.
Du förstår inte svenska.
I tanken förflyttar jag mig själv till ett föräldrakök på en barncanceravdelning i ett främmande land.
Där jag inte förstår språket och får vänta till nästa måndag innan någon kan förklara.
Tänker att det skulle vara ensamt och skrämmande.
Jag förstår svenska.
Jag förstår vad de säger om prover och provsvar.
Om crp, lpk, tpk och neutrofila.
Behandlingsplaner, infektioner, hb och blodtransfusioner.
Jag kan fråga det jag vill när jag vill.
Ändå är jag rädd.
Jag undrar hur rädd du och ditt lilla barn är.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar