Lillebror är rädd. Jätterädd. Vägrar. Skriker och gråter. Med mammaansiktet på går min kraft åt till att övertyga om att det inte gör ont. Inte det minsta. Att jag själv gjort ultraljud många gånger. En av gångerna när lillebror låg i magen och han inte var större än en ärta. Men mina ord hjälper inte. För att de inte väger så tungt. Inte när man är fem år och rädd för att det ska finnas klumpar i magen. Och vet vad det innebär.
Efter bestämda ord och ultimatum om uteblivet besök i leksaksaffären lyfter vi upp honom sprattlandes på sängen. Vi möter på hårt motstånd tills läkaren börjar dra med kameran över magen. Till slut slappnar han av och förstår att det inte gör ont. Inte alls. Och att inga klumpar syns på bildskärmen. Bara något som ser ut som en svart ballong som visar sig vara en kissblåsa full med kiss.
Det kommer kännas lättare. Nästa gång lillebror säger att han har ont i magen. För att det finns fakta att luta sig mot. Nu känns det tomt. För att jag är trött. Tröttare än tröttast. En trötthet som jag bara känner efter en dag på det där sjukhuset. Efter anspänning och rädsla. Och en resa i tiden. Tillbaka till gamla besök i ultraljudsrummet och oändligt många dagar och nätter på sjukhuset.
Efteråt går vi förbi dagvården. Hälsar på sjuksköterskor och läkare. Några favoriter. Vi kramar om och säger hej. Det känns fint och varmt. Och svårt.
Så åker vi hem. Via stora leksaksaffären. Lillebror får välja en belöning för att han varit modig. Modigare än modigast. Det blir polislego innan vi avslutar med semla på café.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar