Samma kväll svarar jag på en väns mejl.
20120125
"Vi har det ok. Nora mår fortsatt bra. Förkyld och lite hängig just nu men bortsett från det. Hon går i skolan och leker med kompisar. I övrigt kämpar vi på. Förstår inte själv hur vi håller ihop men det gör vi. Så länge hon mår bra så mår vi bra. Oron ökar så klart när hon inte gör det. Som nu tex när hon klagar på ont i huvudet. Tankarna far genast iväg till det värsta. Men även hon kan ju vara förkyld med feber och huvudvärk."
Dagen efter får vi veta det värsta. Det som mina tankar redan tänkt. Tankar som bromsats upp och sopats bort. En metastas växer i huvudet. En vändning vi inte kunnat förbereda oss på. Som ingen anat för att det inte händer. Förutom Nora.
Samma dag som sjuåringens älskade farmor fyller sjuttio år. Firandet uteblir. Blir utbytt mot nya tunga besked och ett litet rum på neurokirurgen. Rummet där luften är svår att andas. För att det delas med sjuåringens oroliga blick, vår skräck och ångest som nästan går att ta på.
Ett år har passerat. Det känns i kroppen. Minnen som tynger från en tid som är svår. Som kommer att bli svårare än svårast. Vägen mot slutet. Det definitiva.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar