Plats för döden

Det enda vi vet om livet är att vi ska dö.
Det har vi att förhålla oss till. 

Den enda spelregel vi har.

Men vi pratar inte om döden.  

Vi vill inte tänka på den.

Vi vill inte veta av den. 

Den får inte plats. 

Tre av fyra barn som får cancer överlever. 

Ett av fyra barn som får cancer överlever inte.  

Trehundra barn får cancer varje år.  
Sjuttiofem barn dör varje år. 
På grund av cancer. I Sverige.  

Ett supersnöre är den visuella och kronologiska berättelsen. 

Ett snöre med pärlor. En för varje händelse.

Av ett barns cancerbehandling. 
Ungefär tre meter långt skulle det varit. 
Noras supersnöre.

Det skulle börjat med hoppets pärla. 
Och slutat med dödens. 

För det finns dödenpärlor. 

Men inte i broschyren. Den med alla andra pärlor.
Utan gömda i en låda. 

För döden får inte plats. 

Inte ens på barncancercentrum.

Det skapar ensamhet och utanförskap. 

Ordlöshet och tystnad. 

För sjuttiofem familjer om året.

Hon är död. 
Jag kan inte låtsas som att döden inte finns. 
Jag måste ge den plats. 
Som den del av verkligheten den är.
För döden tillhör livet. För den finaste jag vet. 

Varför är det så svårt?

Att förhålla sig. 

Till döden. 

Det enda vi vet om livet. 
Med säkerhet. 

Och tänk. 
Om det är döden som är själva meningen med livet. 
Vad vet vi?

Fuck cancer!