Lillebror är rädd. Jätterädd. Vägrar. Skriker och gråter. Med mammaansiktet på går min kraft åt till att övertyga om att det inte gör ont. Inte det minsta. Att jag själv gjort ultraljud många gånger. En av gångerna när lillebror låg i magen och han inte var större än en ärta. Men mina ord hjälper inte. För att de inte väger så tungt. Inte när man är fem år och rädd för att det ska finnas klumpar i magen. Och vet vad det innebär.
Efter bestämda ord och ultimatum om uteblivet besök i leksaksaffären lyfter vi upp honom sprattlandes på sängen. Vi möter på hårt motstånd tills läkaren börjar dra med kameran över magen. Till slut slappnar han av och förstår att det inte gör ont. Inte alls. Och att inga klumpar syns på bildskärmen. Bara något som ser ut som en svart ballong som visar sig vara en kissblåsa full med kiss.
Det kommer kännas lättare. Nästa gång lillebror säger att han har ont i magen. För att det finns fakta att luta sig mot. Nu känns det tomt. För att jag är trött. Tröttare än tröttast. En trötthet som jag bara känner efter en dag på det där sjukhuset. Efter anspänning och rädsla. Och en resa i tiden. Tillbaka till gamla besök i ultraljudsrummet och oändligt många dagar och nätter på sjukhuset.
Efteråt går vi förbi dagvården. Hälsar på sjuksköterskor och läkare. Några favoriter. Vi kramar om och säger hej. Det känns fint och varmt. Och svårt.
Så åker vi hem. Via stora leksaksaffären. Lillebror får välja en belöning för att han varit modig. Modigare än modigast. Det blir polislego innan vi avslutar med semla på café.
Fuck cancer!
torsdag 31 januari 2013
onsdag 30 januari 2013
Frigörelse
-Idag hämtar jag dig tidigt från dagis för vi ska åka till stora sjukhuset.
-Varför då?
-För att man ska göra något som heter ultraljud på din mage.
-Varför då?
-För att se att det ser fint ut i din mage.
-Jag vill inte.
Han blir ledsen och rädd. Börjar gråta. Vill inte, inte, inte åka till stora sjukhuset. Jag blir osäker. Förklaringen räcker inte. Jag känner det. Han känner det. Så jag säger som det är. Att man ska se så det inte finns några dumma klumpar i magen. Inte för att vi eller doktorn tror det utan för att utesluta och veta.
-Men varför då?
-För att när man hittade Noras klump var den så stor och elak så man inte kunde få bort den. Om man hittar klumpar när de är pyttesmå så kan man ta bort dom så man blir frisk.
Säger jag och känner att jag rör mig runt sanningen. Som runt en falnande eld. Närmar mig den men lägger lite ludd runt sanningen. För att hitta en klump tidigt är inte detsamma som att man blir frisk.
Nu är han på dagis. Jag sitter hemma med min oro. Jag dras tillbaka till den där dagen. Den 18 september 2010. När jag och Nora åker till det stora sjukhuset för ett ultraljud. För att man känt en hård klump i hennes mage. Hur jag då hoppas och trycker bort min egen klump i magen. Skräcken. Ultraljudet som slutar med att jag svimmar.
Idag ska det sluta med att vi åker hem. Med vetskapen om att det inte finns någon klump. Så vi kan slå bort oron för det värsta nästa gång han säger att han har ont i magen. Ett rationellt försök till frigörelse från skräcken.
Fuck cancer!
-Varför då?
-För att man ska göra något som heter ultraljud på din mage.
-Varför då?
-För att se att det ser fint ut i din mage.
-Jag vill inte.
Han blir ledsen och rädd. Börjar gråta. Vill inte, inte, inte åka till stora sjukhuset. Jag blir osäker. Förklaringen räcker inte. Jag känner det. Han känner det. Så jag säger som det är. Att man ska se så det inte finns några dumma klumpar i magen. Inte för att vi eller doktorn tror det utan för att utesluta och veta.
-Men varför då?
-För att när man hittade Noras klump var den så stor och elak så man inte kunde få bort den. Om man hittar klumpar när de är pyttesmå så kan man ta bort dom så man blir frisk.
Säger jag och känner att jag rör mig runt sanningen. Som runt en falnande eld. Närmar mig den men lägger lite ludd runt sanningen. För att hitta en klump tidigt är inte detsamma som att man blir frisk.
Nu är han på dagis. Jag sitter hemma med min oro. Jag dras tillbaka till den där dagen. Den 18 september 2010. När jag och Nora åker till det stora sjukhuset för ett ultraljud. För att man känt en hård klump i hennes mage. Hur jag då hoppas och trycker bort min egen klump i magen. Skräcken. Ultraljudet som slutar med att jag svimmar.
Idag ska det sluta med att vi åker hem. Med vetskapen om att det inte finns någon klump. Så vi kan slå bort oron för det värsta nästa gång han säger att han har ont i magen. Ett rationellt försök till frigörelse från skräcken.
Fuck cancer!
tisdag 29 januari 2013
Relativt
På rasten fikar jag med några kurskompisar. Vi pratar om vinterkräksjuka. Om en liten tvååring som varit sjuk. Att hon varit riktigt dålig. De andra vid bordet nickar i sympati.
Läs mer och bidra på www.barncancerfonden.se
Jag har också haft en tvååring som varit dålig av vinterkräksjuka. Riktigt dålig. Och det var tufft. Då.
Nu är det liksom ingenting. För att jag har sett så mycket mer. Som tvååringar med droppställning. Och matsond. Med blåsor i munnen och hela vägen ner genom mat och tarmkanalen. På grund av gifterna som ska läka och ta bort.
Jag har levt med en sjuåring som fått symptom likt vinterkräksjuka. Återkommande i intervaller om några veckor. Gång på gång på gång. Som varje gång hon piggnat till blir anfallen igen. Av gifterna som ska ta bort de oinbjudna cellerna. De som växer och förökas utan kontroll.
I jämförelse blir vinterkräksjuka ingenting. Något övergående och ofarligt. Något som jag knappt kan förhålla mig till. Som gör att jag känner mig utanför. Får mig att undra om jag saknar empati. För att jag inte känner så mycket för den lilla tvååringen. Som nu är frisk igen.
För mina sympatier förflyttas till korridoren på Barncancercentrum. Där det finns tvååringar. Och sjuåringar. Och många andra åringar. Med biverkningar som ingen kan föreställa sig. Om man inte varit nära. Som kämpar stenhårt med hoppet om vinstlotten. Den som ska utrota de oinbjudna cellerna. Chansen är 3 på 4 att man drar den där lotten. När man är barn och har cancer.
Den som kan räkna förstår att 1 av 4 barn drar den andra lotten. Nitlotten som betyder att man trots stenhård kamp inte blir frisk. Som i och med det förlorar livet. För cancer kan man inte leva med längre än en kort period. Om man har tur blir den tiden värd att leva.
I förhållande till det blir vinterkräksjuka något att längta till.
Om man vill kan man bidra i kampen för livet.
Till Barncancerfonden som kämpar för att alla ska dra vinstlotten.
Att 4 av 4 barn ska besegra cancer.
Till Barncancerfonden som kämpar för att alla ska dra vinstlotten.
Att 4 av 4 barn ska besegra cancer.
Läs mer och bidra på www.barncancerfonden.se
Fuck cancer!
söndag 27 januari 2013
Mångfald
Åsikter om trädet som inte står på vår grav är okej. Fakta är fakta och det står inte på vår grav. Och då kan vi inte göra som vi vill med det. Så vi kommer ta ner sakerna och hålla oss inom vår plats.
Personligen tycker jag att det är futtigt, småaktigt och snålt. Att man kunde väntat med kritiken och låtit tiden få ha sin gång tills det i alla fall gått ett år. För att det handlar om ett litet barns plats på en kyrkogård. Barn som det sammanlagt bara finns en handfull av på den här kyrkogården. Tack och lov.
Åsikter går isär. Vi lever i demokrati där vi får tycka och tänka fritt. Vi tycker olika och det är okej. Men det är onödigt att göra påhopp. Som att säga att vår grav är full av krimskrams som vi borde städa upp. För vad vi gör på vår grav är upp till oss. Och jag vill aldrig någonsin säga till vänner och barn som besöker graven att de inte får lämna något där. För att någon inte gillar krimskrams på en liten flickas grav. Och för att varje liten sak och besök från vänner vid graven värmer mitt mammahjärta obeskrivligt mycket.
Själv tycker jag inte om raka och hårda stenkanter runt gravar. Att påskliljor är ganska tråkiga. Och kransar och granris fantasilöst. Det tycker jag utan att bry mig om att någon annan väljer den typen av utsmyckning. För att jag gillar mångfald. Att det måste få vara olika. Och att det ena inte utesluter det andra.
Jag vill leva i ett samhälle som är tillåtande. Som bryr sig om människor. Respekterar varandras olikheter och ser det som en tillgång. Ett samhälle där vi har regler för viktiga saker. Sådant som betyder något på riktigt. Inte att futtiga regler ska följas för sakens skull.
Den som känt sig påhoppad eller sårad för att vi brett ut oss på kyrkogården vill jag be om ursäkt. Men jag ber inte om ursäkt för sakens skull. För att man inte kan hänga saker i ett träd för att inte alla kan göra det. För så vill inte jag att samhället ska vara. Att allt ska vara lika för att inte alla kan kan göra detsamma. Det tycker jag är snålt, dumt och futtigt. Och bygger inte upp någonting annat än rädsla för att göra fel. Där svart eller vitt blir det enda vi kan förhålla oss till.
Trädfrågan har tagit sig för stora proportioner för mig. Jag känner mig ledsen. Bär på en känsla av att någon spottat på vår grav. Och ryckt åt sig en liten bit som det nu spelas boll med. Är rädd för att jag ska förknippa platsen med åsiktsbråk om ett träd. Platsen där min dotter vilar. Dit jag går flera gånger varje vecka och pysslar. För att behovet av att pyssla om henne sitter kvar i mig. Ett behov som inte tar sig samma uttryck på min farbror Nils gravplats. Lika lite som att min dotters och farbror Nils rum skulle sett likadana ut.
Fuck cancer!
Personligen tycker jag att det är futtigt, småaktigt och snålt. Att man kunde väntat med kritiken och låtit tiden få ha sin gång tills det i alla fall gått ett år. För att det handlar om ett litet barns plats på en kyrkogård. Barn som det sammanlagt bara finns en handfull av på den här kyrkogården. Tack och lov.
Åsikter går isär. Vi lever i demokrati där vi får tycka och tänka fritt. Vi tycker olika och det är okej. Men det är onödigt att göra påhopp. Som att säga att vår grav är full av krimskrams som vi borde städa upp. För vad vi gör på vår grav är upp till oss. Och jag vill aldrig någonsin säga till vänner och barn som besöker graven att de inte får lämna något där. För att någon inte gillar krimskrams på en liten flickas grav. Och för att varje liten sak och besök från vänner vid graven värmer mitt mammahjärta obeskrivligt mycket.
Själv tycker jag inte om raka och hårda stenkanter runt gravar. Att påskliljor är ganska tråkiga. Och kransar och granris fantasilöst. Det tycker jag utan att bry mig om att någon annan väljer den typen av utsmyckning. För att jag gillar mångfald. Att det måste få vara olika. Och att det ena inte utesluter det andra.
Jag vill leva i ett samhälle som är tillåtande. Som bryr sig om människor. Respekterar varandras olikheter och ser det som en tillgång. Ett samhälle där vi har regler för viktiga saker. Sådant som betyder något på riktigt. Inte att futtiga regler ska följas för sakens skull.
Den som känt sig påhoppad eller sårad för att vi brett ut oss på kyrkogården vill jag be om ursäkt. Men jag ber inte om ursäkt för sakens skull. För att man inte kan hänga saker i ett träd för att inte alla kan göra det. För så vill inte jag att samhället ska vara. Att allt ska vara lika för att inte alla kan kan göra detsamma. Det tycker jag är snålt, dumt och futtigt. Och bygger inte upp någonting annat än rädsla för att göra fel. Där svart eller vitt blir det enda vi kan förhålla oss till.
Trädfrågan har tagit sig för stora proportioner för mig. Jag känner mig ledsen. Bär på en känsla av att någon spottat på vår grav. Och ryckt åt sig en liten bit som det nu spelas boll med. Är rädd för att jag ska förknippa platsen med åsiktsbråk om ett träd. Platsen där min dotter vilar. Dit jag går flera gånger varje vecka och pysslar. För att behovet av att pyssla om henne sitter kvar i mig. Ett behov som inte tar sig samma uttryck på min farbror Nils gravplats. Lika lite som att min dotters och farbror Nils rum skulle sett likadana ut.
Fuck cancer!
lördag 26 januari 2013
Grattis farmor
En fin fotograf kommer hem och fotograferar storasyster och lillebror. Det blir många fina bilder. Skatter.
Samma kväll svarar jag på en väns mejl.
20120125
"Vi har det ok. Nora mår fortsatt bra. Förkyld och lite hängig just nu men bortsett från det. Hon går i skolan och leker med kompisar. I övrigt kämpar vi på. Förstår inte själv hur vi håller ihop men det gör vi. Så länge hon mår bra så mår vi bra. Oron ökar så klart när hon inte gör det. Som nu tex när hon klagar på ont i huvudet. Tankarna far genast iväg till det värsta. Men även hon kan ju vara förkyld med feber och huvudvärk."
Dagen efter får vi veta det värsta. Det som mina tankar redan tänkt. Tankar som bromsats upp och sopats bort. En metastas växer i huvudet. En vändning vi inte kunnat förbereda oss på. Som ingen anat för att det inte händer. Förutom Nora.
Samma dag som sjuåringens älskade farmor fyller sjuttio år. Firandet uteblir. Blir utbytt mot nya tunga besked och ett litet rum på neurokirurgen. Rummet där luften är svår att andas. För att det delas med sjuåringens oroliga blick, vår skräck och ångest som nästan går att ta på.
Ett år har passerat. Det känns i kroppen. Minnen som tynger från en tid som är svår. Som kommer att bli svårare än svårast. Vägen mot slutet. Det definitiva.
Fuck cancer!
Samma kväll svarar jag på en väns mejl.
20120125
"Vi har det ok. Nora mår fortsatt bra. Förkyld och lite hängig just nu men bortsett från det. Hon går i skolan och leker med kompisar. I övrigt kämpar vi på. Förstår inte själv hur vi håller ihop men det gör vi. Så länge hon mår bra så mår vi bra. Oron ökar så klart när hon inte gör det. Som nu tex när hon klagar på ont i huvudet. Tankarna far genast iväg till det värsta. Men även hon kan ju vara förkyld med feber och huvudvärk."
Dagen efter får vi veta det värsta. Det som mina tankar redan tänkt. Tankar som bromsats upp och sopats bort. En metastas växer i huvudet. En vändning vi inte kunnat förbereda oss på. Som ingen anat för att det inte händer. Förutom Nora.
Samma dag som sjuåringens älskade farmor fyller sjuttio år. Firandet uteblir. Blir utbytt mot nya tunga besked och ett litet rum på neurokirurgen. Rummet där luften är svår att andas. För att det delas med sjuåringens oroliga blick, vår skräck och ångest som nästan går att ta på.
Ett år har passerat. Det känns i kroppen. Minnen som tynger från en tid som är svår. Som kommer att bli svårare än svårast. Vägen mot slutet. Det definitiva.
Fuck cancer!
fredag 25 januari 2013
Fingertoppskänsla
Vilka normer ska råda i ett samhälle. För ytor som är våra gemensamma. Så som träd som står bredvid en grav. Vem bestämmer om hur och vad. Var går gränsen.
Vi har förlorat en av de två finaste vi vet och blivit fint bemötta i alla steg. Fått extra omvårdnad som vi förstår är avvikelser från det vanliga.
Till bårhuset fick vi komma så många gånger vi ville. Blev vänligt bemötta även på jourtid. Med prästen hade vi många samtal. Begravningsbyrån reducerade priset rejält. Priset på barnkistor är försumbara om man jämför. Noras fina läkare träffar oss fortfarande för samtal och ältande av det ofattbara.
För att det handlar om fingertoppskänsla. Att i det extrema fallet göra lite extra. För det tillhör inte vanligheten att barn dör. Tack och lov.
För oss har det varit viktigt att Noras begravning och plats ska kännas barnslig och levande. Främst för hennes lillebror och vänners skull. För det är svårt att förlika sig med att en sjuårig liten tjej ska bo på en kyrkogård. Där stämningen inte är så varm och välkomnande precis.
I samband med jordfästningen hängde jag upp några små saker i trädet som jag då trodde stod på vår plats. För sent förstod jag att det står på allmän plats. Dock inte på någons grav. Tanken slog mig aldrig att smyckningen kunde störa. Kanske både naivt och dumt av mig. Men inte elakt menat.
En av Noras bästa kompis har behövt lång tid för att förstå. Många månader gick innan han vågade besöka hennes plats. Så till slut infann sig modet. Och han blev positivt överraskad. Tyckte det var fint och vill besöka igen. Det betyder mycket för oss.
För mig personligen skulle det kunna räcka som enskilt tungt vägande skäl. För att fingertoppskänsla ska tillämpas. Att göra lite mer för den som har det extra svårt. För även jag förstår att gränsen måste dras någonstans.
Frågan om trädsmyckning börjar ta sig oanade proportioner. Som ett stycke kött som slängs ut till hungriga vargar. Det blir känsligt för mig. För att jag är skör och ledsen. Och för att jag tills nu känt mig glad över trädet. Att det får stå där och vara så där barnsligt och välkomnande. På min dotters plats. Platsen som jag inte vill att hon ska vara på. Som inget barn ska behöva vara på. Annat än som besökare.
Fuck cancer!
Vi har förlorat en av de två finaste vi vet och blivit fint bemötta i alla steg. Fått extra omvårdnad som vi förstår är avvikelser från det vanliga.
Till bårhuset fick vi komma så många gånger vi ville. Blev vänligt bemötta även på jourtid. Med prästen hade vi många samtal. Begravningsbyrån reducerade priset rejält. Priset på barnkistor är försumbara om man jämför. Noras fina läkare träffar oss fortfarande för samtal och ältande av det ofattbara.
För att det handlar om fingertoppskänsla. Att i det extrema fallet göra lite extra. För det tillhör inte vanligheten att barn dör. Tack och lov.
För oss har det varit viktigt att Noras begravning och plats ska kännas barnslig och levande. Främst för hennes lillebror och vänners skull. För det är svårt att förlika sig med att en sjuårig liten tjej ska bo på en kyrkogård. Där stämningen inte är så varm och välkomnande precis.
I samband med jordfästningen hängde jag upp några små saker i trädet som jag då trodde stod på vår plats. För sent förstod jag att det står på allmän plats. Dock inte på någons grav. Tanken slog mig aldrig att smyckningen kunde störa. Kanske både naivt och dumt av mig. Men inte elakt menat.
En av Noras bästa kompis har behövt lång tid för att förstå. Många månader gick innan han vågade besöka hennes plats. Så till slut infann sig modet. Och han blev positivt överraskad. Tyckte det var fint och vill besöka igen. Det betyder mycket för oss.
För mig personligen skulle det kunna räcka som enskilt tungt vägande skäl. För att fingertoppskänsla ska tillämpas. Att göra lite mer för den som har det extra svårt. För även jag förstår att gränsen måste dras någonstans.
Frågan om trädsmyckning börjar ta sig oanade proportioner. Som ett stycke kött som slängs ut till hungriga vargar. Det blir känsligt för mig. För att jag är skör och ledsen. Och för att jag tills nu känt mig glad över trädet. Att det får stå där och vara så där barnsligt och välkomnande. På min dotters plats. Platsen som jag inte vill att hon ska vara på. Som inget barn ska behöva vara på. Annat än som besökare.
Fuck cancer!
onsdag 23 januari 2013
Trädet
Jag ligger på knä. Öppnar luckan till lyktan. Tänder ljus. Någon kommer fram.
-Ursäkta. Jag har tråkiga nyheter. Vi har fått klagomål på trädet. Att det hänger för mycket saker i det.
Jag tittar upp. Han som pratar ser snäll ut och har på sig arbetskläder. På bröstet står det "Svenska Kyrkan Kyrkogårdsförvaltningen".
-Men vem stör det? Att det hänger lite saker i trädet?
-Jag vet inte. Jag sa detsamma på kontoret. Men det finns alltid folk som stör sig.
-Hon var sju år när hon dog och har vänner i samma ålder som kommer hit. Vi vill att platsen ska kännas välkomnande och barnslig för barnens skull.
-Jag förstår. Men jag har bara fått order att säga till.
-Men trädet står ju precis vid vår plats.
-Ja, men trädet är vårt och om ni inte tar bort sakerna så måste vi göra det.
-Okej, jag förstår.
Vi säger inget mer. Men jag undrar. Vem har ont av ett litet träd vars nakna grenar är smyckade av små julgranskulor, några glittriga stjärnor, några pärlarmband, en fågelmatare och två ljuslyktor. Vid en sjuårig liten flickas plats på en kyrkogård.
Jag känner mig tom och arg. På den sura gubben eller tanten. För jag tänker att det är en sur gubbe eller tant som klagat. Men det vet jag ju såklart ingenting om.
Så tänker jag en stund. Och inser att jag kan strunta i den sura gubben eller tanten. Att det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning det handlar om. För att de tar ställning för den klagande. Att den sura gubben eller tantens norm får vara rådande. De kunde bemött vederbörandes klagomål med orden.
-Så länge det inte hänger något stötande i trädet så ser vi inte att utsmyckningen kan väcka anstöt.
Så undrar jag om det är någon sur gubbe eller tant som klagat. Eller om det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning som tycker. Att man inte ska få smycka ett träd på en kyrkogård. På en sjuårig liten flickas begravningsplats.
Själv tycker jag att små barn inte borde behöva ligga på begravningsplatser. Att mammor och pappor, vars barn ändå måste ligga på begravningsplatser, får hänga precis vad dom vill i träden bredvid. Och om trädsmyckning känns bra för mamman och pappan så skulle jag vara glad. Alldeles oavsett vad min egen åsikt om trädsmyckning skulle vara.
Fuck caner!
-Ursäkta. Jag har tråkiga nyheter. Vi har fått klagomål på trädet. Att det hänger för mycket saker i det.
Jag tittar upp. Han som pratar ser snäll ut och har på sig arbetskläder. På bröstet står det "Svenska Kyrkan Kyrkogårdsförvaltningen".
-Men vem stör det? Att det hänger lite saker i trädet?
-Jag vet inte. Jag sa detsamma på kontoret. Men det finns alltid folk som stör sig.
-Hon var sju år när hon dog och har vänner i samma ålder som kommer hit. Vi vill att platsen ska kännas välkomnande och barnslig för barnens skull.
-Jag förstår. Men jag har bara fått order att säga till.
-Men trädet står ju precis vid vår plats.
-Ja, men trädet är vårt och om ni inte tar bort sakerna så måste vi göra det.
-Okej, jag förstår.
Vi säger inget mer. Men jag undrar. Vem har ont av ett litet träd vars nakna grenar är smyckade av små julgranskulor, några glittriga stjärnor, några pärlarmband, en fågelmatare och två ljuslyktor. Vid en sjuårig liten flickas plats på en kyrkogård.
Jag känner mig tom och arg. På den sura gubben eller tanten. För jag tänker att det är en sur gubbe eller tant som klagat. Men det vet jag ju såklart ingenting om.
Så tänker jag en stund. Och inser att jag kan strunta i den sura gubben eller tanten. Att det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning det handlar om. För att de tar ställning för den klagande. Att den sura gubben eller tantens norm får vara rådande. De kunde bemött vederbörandes klagomål med orden.
-Så länge det inte hänger något stötande i trädet så ser vi inte att utsmyckningen kan väcka anstöt.
Så undrar jag om det är någon sur gubbe eller tant som klagat. Eller om det är Svenska Kyrkans Kyrkogårdsförvaltning som tycker. Att man inte ska få smycka ett träd på en kyrkogård. På en sjuårig liten flickas begravningsplats.
Själv tycker jag att små barn inte borde behöva ligga på begravningsplatser. Att mammor och pappor, vars barn ändå måste ligga på begravningsplatser, får hänga precis vad dom vill i träden bredvid. Och om trädsmyckning känns bra för mamman och pappan så skulle jag vara glad. Alldeles oavsett vad min egen åsikt om trädsmyckning skulle vara.
Fuck caner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)