Bloggandet

Bloggen. Den här bloggen, levamedsorg, handlar om sorgen efter Nora och tillbakablickar på livet med barncancer. En blogg jag själv saknade när Nora var sjuk och som blev en blogg just på grund av det. En blogg som handlar om sorgen och sjukdomen och inte om inredningstips, nyköpta jeans eller matrecept. En blogg som blev en blogg främst av solidariska skäl för om en enda kan finna stöd i mina inlägg så är det värt det. 

Bloggen visar en bit av mig, den bit jag väljer att visa upp, sorgens ansikte. Och för mig har bloggandet fungerat som bästa sortens terapi. Det finns inlägg som varit så smärtsamma att de fått ligga i arkivet en tid innan de publicerats. Inlägg som jag nu kan förhålla mig till som en text. Nästan. 

Jag skriver som mest när det är tungt. En lång period av bloggtystnad beror på att livet flyter på och det är därför inläggen är långt fler de första åren och färre nu. Snart har det gått fyra år sedan hon dog och det är annorlunda. Det går upp och ner men det är jämnare. Dipparna är inte så djupa och jag har lärt mig att flyta med. Man kan kanske säga att jag lärt mig leva med sorgen, åtminstone har jag kommit en bra bit på vägen. 

Nu känner jag att jag vill ta bloggandet till en annan nivå. Skriva om andra saker och visa en sida till av mig. Jag har funderat mycket på om jag ska göra det här eller i en ny blogg för jag vill inte "göra våld" på levamedsorg som har sitt tonläge och sitt språk. 

Så jag ställer frågan till er läsare. Ska jag berätta mer här eller låta levamedsorg få vara som den är och starta en ny blogg? 

Fuck cancer! 

Föräldraköket

Föräldraköket på Barncancercentrum avdelning 322, DSBUS i Göteborg. Själva hjärtat på avdelningen och som gjorde hela skillnaden när man var inlagd. Ett kök man kan laga mat och baka i. Umgås eller bara ta en runda igenom för att se andra. Andra barn med cancer, andra föräldrar, syskon och anhöriga.  

Under det gångna året har jag och fina Johanna på Athletica kört två event för att dra in pengar till Barncancerfonden Västra* och piffa upp det där köket. Två träningar för en hundring som oavkortat gick till Barncancerfonden Västra. Pengarna räckte till nytt matbord och stolar, hyllor till lekhörnan och TVväggen och nya tavlor. 

Jag gör det för att det gör skillnad. För att jag själv mår bättre när det är fint omkring mig. Och för att jag har behov av att åka dit. Till det som var vårt andra hem under arton månader. Dit vi längtade när det var som värst och ifrån när det var lättare. Där vi fått de värsta besked man kan få. Där vi känt skräcken klättra i våra ådror. Och där hon slutligen tog sitt sista andetag. 

Varför jag vill dit vet jag inte. Jag vet bara att jag vill. Men jag vet också att när jag nu lämnar den där avdelningen så behöver jag inte komma tillbaka förrän jag själv vill. Och det är obeskrivligt skönt.

Fuck cancer!

*Barncancerfonden Västra är en ideell organisation som arbetar med att stödja cancersjuka barn och deras familjer under och efter sjukdomen. 
Barncancerfonden är en annan organisation som jobbar med forskning och utveckling. 

Var är hon

-Undrar var Nora är nu? frågar Ivar. 
-Vad tror du? frågar jag. 
-Jag vet inte vad jag tror. 
-Nej, inte jag heller. 

Vi sitter tysta och fortsätter äta. 

-Hon kanske är i en annan level*? säger jag. 
-Ja, om vi är i level 2 så kanske hon är i level 3 och när vi dör så kommer vi dit och då träffas vi igen, svarar Ivar. 
-Ja, tänk om. 
-Hon kanske lever i en likadan familj som vår fast i en annan level. 
-Ja, fast då skulle jag vilja leva i den leveln. 
-Va?
-Ja, om allt var som här med den enda skillnaden att Nora fanns så skulle jag det. 
-Ja. 
-Eller kanske på Mars, hennes level kanske är på Mars.
-Ja, kanske.
-Eller hon kanske lever i en annan tid, kanske typ 1986 eller så. 
-Fast då skulle hon gått tillbaka i tiden, men kanske 2186.
-Ja, eller så är hon kanske en humla. 
-Ja, vem vet. 

Fuck cancer!

*Level; spel och datorterm, mått på en rollpersons utveckling eller mått på svårighetsgraden i ett spel.

Julgranen

I vår julgran. 

Syskonen. 

Mina barn. 

Alla tre. 

Fuck cancer!

Skridskor och stubb

Fyra år sedan, kan vara på dagen fyra år sedan, om inte så plus minus några dagar. Vi åker skridskor, vi fyra och vänner. Nora är pigg och glad. Det finns ett foto på oss alla fyra, en glad familj på isen. En familj som vilken familj som helst. 

Idag gjorde vi det igen, åkte skridskor, vi fyra och vänner. Inte samma fyra och inte samma vänner. Men fyra och vänner. Det kniper till och gör ont i bröstet. Vart jag vänder mig ser jag henne. Hon är glad och fri, åker runt, runt med kompisen. Att det börjat växa i hennes huvud vet vi inget om. 

Jag hör hennes röst. 

-Hej mamma! ropar hon och vinkar. 

Efter skridskorna äter vi lunch på favoritkaféet, innan vi åker och tänder ljus på graven. Vid bordet närmast dörren sitter det ett sällskap. Med ryggen åt oss sitter det ett barn med stubb. Kort, kort stubb, jag gissar på några veckor efter sista behandling. Barnet lyfter upp sin festis, ljust rosa nagellack målat på naglarna. I övrigt går det inte att avgöra om det är en flicka eller pojke. Marcus och jag tittar på varandra, jag hinner se stråket av sorg i hans ögon innan jag tittar bort. Det hugger till och gör ont. Det skulle kunnat vara hon, samma storlek, samma ålder. 

Jag stirrar, kan inte slita blicken från sällskapet. En av dem noterar att jag tittar, jag tvingar bort blicken men sneglar dit flera gånger. Jag vill stryka handen över det lilla huvudet. Ge en klapp på kinden. Jag tänker att jag måste förklara mig. Förklara att jag vet allt om deras situation, att det är därför jag stirrar. Men jag kan inte, vill inte berätta allt jag vet. Även det som dom förhoppningsvis inte behöver få veta något om. 

Fuck cancer! 

En påse hår

Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.

-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.

-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.
-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.

Vi fortsätter äta.

-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.

Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat. 
Och om onda celler. 
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage. 
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom. 

Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på. 
Lådan med minnen. 
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna. 

Pojkarna spelar Minecraft 
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.

Fuck cancer!

Första advent

Fuck cancer!