Levande död

Trött.
Förlamande trött.
Hittar ingen energi.

Känner igen känslan.
Drar mig till minnes.
En helg i maj för fyra år sedan.

-Behandlingen har inte haft önskad effekt så vi provar en ny behandling men hon kommer nog inte klara det här över tid, säger fina läkaren.

Jag minns hur vi gick därifrån.
Med nya besked.
Det första uttalade om vad som komma skulle.

Jag minns hur jag låg som levande död den där helgen.
Att jag steg upp från de döda på måndag morgon och åkte till sjukhuset för ny behandling. 
Med nytt hopp, ett svagt.

Jag minns att det var sol den där måndagen. 
Att hon gungade på gården i väntan på sjuktransporten. 
Och tejpade fast clownen Mattis i sjukhuskorridoren. 

Jag minns att jag skrattade. 
Fixade till mammaansiktet. 
Och tog nya tag. 

Är det minnen som gör sig påminda. 
Om helgen för fyra år sedan. 
Kanske, jag orkar inte kolla upp det. 

Fuck cancer!

Bitterljuvt

Jag är på väg till graven.
För att titta till. 
Och tända ljus. 

-Hälsa Nora! säger Marcus.

Som om hon var där.
För mig är hon inte det. 
Inte mer där än någon annanstans.

Men det är där jag kan vara mamma.
Med händerna.
Vårda, pyssla om och göra fint.

Nu blommar kungsängsliljorna.
De är så vackra.
Det gör mig glad.

Glad?
Över blommande kungsängsliljor på min dotters grav.
Hur är det möjligt? 

Fuck cancer!

 

Ett hål

-För mig känns det som om något ryckts ut ur min kropp och det hålet läker nog aldrig ihop igen, säger en pappa vars dotter mördades för många år sedan. 

Ja, det är nog så det är och så det blir. 

Ett hål som aldrig läks. 

Ett hål jag får lära mig leva med.

Fuck cancer! 

Julprat

Vi äter frukost. 
En liten fin vän är med. 
Vi pratar om julen. 
Om julklapppar och tomtar. 
Och om vilka vi firar med. 

-Vi brukar fira bara med familjen, säger den lilla vännen. 
-Vi brukar fira med mormor och farmor och mormors syster och mamma och pappa och Harry och hon, säger Ivar. 
-Hon? frågar jag. 
-Nora, säger Ivar. 
-Ja, Nora, svarar jag.
-Fast hon är död nu, säger Ivar och gör en ledsen min. 

Hon finns med. 
Inte bara i mig. 
Hos Ivar med. 
Det känns fint. 
Så väldigt fint. 

Fuck cancer! 

Att träffas sen

Jag läser för Ivar.
"Hermans sommar" av Stian Hole.
Läs den!
Konst och magi i ett. 

Den berör det där vi vet om livet. 
Att det ska ta slut. 
Liksom allt vi lever.
Som Hermans sommarlov och tanternas liv.
Och oro. 
Det vi gör lite till mans.
Oroar oss.

-Mamma, kommer Nora bli jord? frågar Ivar.
-Nej, Nora är aska nu så hon blir inte jord, svarar jag.
-Jag vill inte att hon ska bli jord för då kan jag ju inte känna igen henne.
-Men om vi träffas när vi dött så är jag säker på att du kommer känna igen henne.
-Hur vet du det?
-Det vet jag inte men jag tror det.
-Men tänk om jag inte träffar dig då.
-Men det tror jag att du gör, om du träffar Nora så träffar du garanterat mig.
-Jag vill träffa dig.
-Och jag vill träffa dig.
-Mamma, tror du att Nora och farbror Nils har träffat varandra nu?
-Jag vet inte, vad tror du?
-Jag vet inte.

Fuck cancer!

Spåkula

Vi äter lunch på familjeveckan på Ågrenska. 

Familjevecka för nio familjer som alla förlorat ett barn i cancer. 

-Mamma, jag önskar att jag hade en sådan där spåkula, säger Ivar. 

-Varför då? frågar jag.

-För då skulle jag kunna se hur Nora har det. 

-Ja, tänk om, hur tror du att hon har det då? 

-Vet inte. 

Fuck cancer! 

Glad påsk!

Fuck cancer!