Levande död

Trött.
Förlamande trött.
Hittar ingen energi.

Känner igen känslan.
Drar mig till minnes.
En helg i maj för fyra år sedan.

-Behandlingen har inte haft önskad effekt så vi provar en ny behandling men hon kommer nog inte klara det här över tid, säger fina läkaren.

Jag minns hur vi gick därifrån.
Med nya besked.
Det första uttalade om vad som komma skulle.

Jag minns hur jag låg som levande död den där helgen.
Att jag steg upp från de döda på måndag morgon och åkte till sjukhuset för ny behandling. 
Med nytt hopp, ett svagt.

Jag minns att det var sol den där måndagen. 
Att hon gungade på gården i väntan på sjuktransporten. 
Och tejpade fast clownen Mattis i sjukhuskorridoren. 

Jag minns att jag skrattade. 
Fixade till mammaansiktet. 
Och tog nya tag. 

Är det minnen som gör sig påminda. 
Om helgen för fyra år sedan. 
Kanske, jag orkar inte kolla upp det. 

Fuck cancer!