Motorljud

Dagarna levs på höga höjder. 
Med strålande sol och gnistrande snö.
Lyckokänslor över liten lillebror som susar ner.
Glad, lycklig och stolt.
Härligt häng med fint gäng.

Ackompanjerad av ett dovt brummande.
Som kroppslig tinnitus.
Närd av saknaden. 
Den bottenlösa.

Och påtagliga. 
I liften och köket.
Till lunchen och middagen.
I havet av barn, fniss och bus.

Varje natt vaknar jag.
Känner ett brummande i mitt bröst. 
Som en motor på högvarv.

Minnen trängs på.
Bubblar upp.
Alldeles snart ett år.
Ett helt overkligt år.

Fuck cancer! 

Repris

Vi är tillbaka. 
I samma rum och samma lägenhet.
Med samma fina gäng och några till.
Lägger kläder i samma garderob.
Äter frukost i samma kök.

Tittar ner i vardagsrummet.
Där ni satt och spelade spel. 
Ovetandes om den knappa tid som återstod.
Några få dagar.

Det känns overkligt.

Att vi är här. 

Att vi gör om den sista resan. 

Den allra sista.

Du känns nära.

Och långt bort.

En ny resa.

Utan. 

Fuck cancer! 

Vintergatan

-Mamma, om vi var med i programmet "Tillbaka till vintergatan" då skulle du vara tillfångatagen och då skulle jag rädda dig. 
-Vad bra. Då känner jag mig trygg. 
-Ja.
-Tror du att vi skulle kunna hälsa på Nora då?
-Ja, det är väl klart för vi är ju i rymden. Fast hur blir stjärnor till egentligen?
-Det vet jag inte. Kanske blir det en ny stjärna för varje människa som dör. 
-Nej, men det går ju inte. Det förstår du väl?
-Vadå?
-Men vet du inte hur liten en stjärna är. En människa kan väl inte få plats på en pytteliten stjärna heller?
-Nej, det är klart. 
-Bara pyttesmå bebisar får plats i så fall. Pyttepyttesmå.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!

Väskan

Jag städar och hittar väskan. 
Den svarta som alltid stod packad i hallen. 
Redo för avfärd mot sjukhuset med neccesär och klädombyte till oss alla. 

Väskan som fortfarande är packad sedan den allra sista färden till sjukhuset, den i ambulans. 
Jag tittar ner i väskan, ser de välbekanta kläderna. 
Rosa pyjamasen med hundvalpar på, underbyxor med Hello Kitty och glittriga rosa strumpbyxor.
I sidofacket ligger en randig klubba och aloevera salvan, den mot morfinklådan. 

Längst ner på botten hittar jag nattlinnet. 
Det uppklippta vita med små röda hjärtan på. 
Det hon bar när jag för sista gången kramar henne hejdå med orden. 

-Vi ses om en stund. 

Timmen innan vår allra sista dialog. 
En stönande nick som svar när jag viskar i hennes öra.

-Mamma, är här nu. 

Jag slutar att titta. 
Impulsen att packa upp väskan dör bort och tröttheten slår till. 
Jag ställer tillbaka den och slutar städa. 

Fuck cancer!

Barnläkarna

Programmet Barnläkarna på SVT. 

Stark och sevärd.
Som en dokumentär om oss och vår långa resa. 
Om vårt liv och verklighet under arton månader. 

Läkaren Olga och lilla Chiana.
Känns som jag känner dom båda. 

Fuck cancer!

http://www.svtplay.se/video/1065548/del-1-av-6

Den fjärde stolen

Ett helt år har passerat sedan vi packade bilen så full att alla fick sitta i sina tjocka ytterkläder. Alla fyra. För att bagageutrymmet var så fullt att M gav oss stränga order om att inte öppna bakluckan. Efter att de sista flaskorna stuckits in i de håligheter som fanns kvar där bak i packningen. Innan vi åkte mot snölandskap, mys, vänner och gemenskap. På skidresan som vi in i det sista inte trodde var möjlig. 

Det var storasyster som fick bestämma och ville åka. Efter många veckors kortisonbehandling mot svullnad i huvudet med muskelsvaghet som följd. Bland annat. Tappert hängde hon med och stod på skidor. Ville åka med pappa i stora backen men inte gå i skidskola. Läste läxor och tittade på film med de jämnåriga vännerna. Ropade på småttarna i backen, var på disco och åkte skidtävling. Turades om med lillebror om att åka med pappa M och pappa J. Och fick medalj. Såklart! 

Den allra sista dagen på veckan visade termometern lite feber. Inget konstigt när flera av oss fått feber. Både barn och vuxna. Vi vet inte att febern är en annan sorts feber. Att det är kroppens sätt att larma att något växer och tar plats. Det är knappt en vecka kvar tills vi får det allra sista beskedet. Att man på röntgenbilderna ser sju nya metastaser i huvudet. Där det bara några veckor tidigare inte synts ett spår av något främmande. 

Om en vecka åker vi åter mot snölandskap, vänner, mys och gemenskap. 
Tre av oss. Med en stol tom. 
Den fjärde. 

Fuck cancer!

Min bästis är död

Lyssna på Barnaministeriet i SR P4 kl 11.03 idag. 
Ett program för vuxna om att vara barn och förlora en vän. 
Tyra berättar om hur det har varit att mista sin bästa kompis Nora. 
Ett väldigt fint och viktigt program! 

http://urplay.se/Produkter/173923-Barnaministeriet-Dokumentar-Min-bastis-ar-dod