Jag städar och hittar väskan.
Den svarta som alltid stod packad i hallen.
Redo för avfärd mot sjukhuset med neccesär och klädombyte till oss alla.
Väskan som fortfarande är packad sedan den allra sista färden till sjukhuset, den i ambulans.
Jag tittar ner i väskan, ser de välbekanta kläderna.
Rosa pyjamasen med hundvalpar på, underbyxor med Hello Kitty och glittriga rosa strumpbyxor.
I sidofacket ligger en randig klubba och aloevera salvan, den mot morfinklådan.
Längst ner på botten hittar jag nattlinnet.
Det uppklippta vita med små röda hjärtan på.
Det hon bar när jag för sista gången kramar henne hejdå med orden.
-Vi ses om en stund.
Timmen innan vår allra sista dialog.
En stönande nick som svar när jag viskar i hennes öra.
-Mamma, är här nu.
Jag slutar att titta.
Impulsen att packa upp väskan dör bort och tröttheten slår till.
Jag ställer tillbaka den och slutar städa.
Fuck cancer!
Programmet Barnläkarna på SVT.
Stark och sevärd.
Som en dokumentär om oss och vår långa resa.
Om vårt liv och verklighet under arton månader.
Läkaren Olga och lilla Chiana.
Känns som jag känner dom båda.
Fuck cancer!
http://www.svtplay.se/video/1065548/del-1-av-6
Ett helt år har passerat sedan vi packade bilen så full att alla fick sitta i sina tjocka ytterkläder. Alla fyra. För att bagageutrymmet var så fullt att M gav oss stränga order om att inte öppna bakluckan. Efter att de sista flaskorna stuckits in i de håligheter som fanns kvar där bak i packningen. Innan vi åkte mot snölandskap, mys, vänner och gemenskap. På skidresan som vi in i det sista inte trodde var möjlig.
Det var storasyster som fick bestämma och ville åka. Efter många veckors kortisonbehandling mot svullnad i huvudet med muskelsvaghet som följd. Bland annat. Tappert hängde hon med och stod på skidor. Ville åka med pappa i stora backen men inte gå i skidskola. Läste läxor och tittade på film med de jämnåriga vännerna. Ropade på småttarna i backen, var på disco och åkte skidtävling. Turades om med lillebror om att åka med pappa M och pappa J. Och fick medalj. Såklart!
Den allra sista dagen på veckan visade termometern lite feber. Inget konstigt när flera av oss fått feber. Både barn och vuxna. Vi vet inte att febern är en annan sorts feber. Att det är kroppens sätt att larma att något växer och tar plats. Det är knappt en vecka kvar tills vi får det allra sista beskedet. Att man på röntgenbilderna ser sju nya metastaser i huvudet. Där det bara några veckor tidigare inte synts ett spår av något främmande.
Om en vecka åker vi åter mot snölandskap, vänner, mys och gemenskap.
Tre av oss. Med en stol tom.
Den fjärde.
Fuck cancer!
Hon föds. Är mörk i färgen och ligger stilla.
Alldeles tyst med navelsträngen två varv runt halsen.
Barnmorskan tar tag i henne och snurrar upp den.
Hon skriker. Och är alldeles underbart fin och levande.
Hon är ett halvår och sitter fastspänd i bilbarnstolen.
Jag sätter bilbarnstolen i kundvagnen när jag handlar i affären.
På vägen ut vickar vagnen till och bilbarnstolen ramlar ur.
Landar på det hårda handtaget ovanför hennes huvud.
Det går bra. Hon får inte en skråma.
Hon är tre år och vi går från måndagens rytmik.
Bästisens mamma går över spårvagnsspåren.
Hon går efter. För liten för att förstå att trafikljuset slagit om till rött.
Jag har hjälpt lillebror i vagnen och hamnat på efterkälken.
Jag ser spårvagnen och skriker till.
Det går bra. Hon hinner över.
Hon är fem år och har en tumör i magen som ska opereras bort.
Operationen ska ta några timmar men det tar många fler timmar än så.
När det är över kommer kirurgen med ledsen blick och berättar att tumören varit svår att få ut. Att det blev kritiskt på slutet.
Men att det gått bra. Att hon är medtagen men ligger på uppvak nu.
Hon är sju år och har en metastas i huvudet.
Metastasen som kan liknas vid en tickande bomb.
För om den orsakar en blödning nu är det över.
Jag iakttar och analyserar alla små tecken.
Till slut bestäms det att den ska opereras bort.
Det går bra och hela metastasen tas bort utan problem.
Hon är sju år och har sju nyupptäckta metastaser i huvudet.
De trycker och orsakar smärta.
Det är nära slutet som vi hoppas ska bli värdigt.
Att hon ska få må så bra som möjligt.
Metastaserna orsakar en stor blödning i huvudet.
Det tar slut och hon dör.
Jag har känt dödens andedräkt.
En doft som skapar rädsla och skräck.
Som orsakar illamående, yrsel och tunnelseende.
Flyktkänsla, panik och maktlöshet.
Då och då känner jag den där doften.
Och som genom ett trollslag är mina sinnen kidnappade.
Fuck cancer!
Ensamhet och utanförskap.
En känsla jag bär på sedan hon dog.
Det är svårt att veta var i den bottnar.
Exakt.
Att hon inte finns är en förklaring.
Tystnaden en annan.
Delandet som uteblir.
För att inget går att jämföras.
Att ingen sorg och inga svårigheter ter sig tillräckligt tunga.
Som att förlora ett barn.
Då vågar man inte beklaga sig.
Och ber om ursäkt om man råkar uttrycka att livet är svårt.
För att man inte tycker sig spela i samma liga.
Men ingenting blir svårare för mig för att det är svårt för någon annan.
Så det som är menat att skona.
Låta vara ifred och inte tynga.
Blir en björntjänst.
Som gör mitt liv tyst och ensamt.
Sorg är sorg.
Behöver inte jämföras.
Kräver inget berättigande.
Och kan inte mätas.
Sorg är fin att dela.
Ett sätt att mötas.
Och komma nära.
Fuck cancer!
Hösten 2011
Varje dag ligger de där på diskbänken.
Frusna kycklingklubbor i en skål.
Vi har legat inne länge nu.
Jag vet vems kycklingklubborna är.
Att de väntar på att sättas in i ugnen och ätas med ris.
Du är en mamma som kämpar för livet, precis som jag.
Har ett sjukt barn i ett rum i korridoren.
Du har sjal över huvudet och visar inget hår.
Har på dig blå urtvättade sjukhuskläder, ser trött ut.
Och sorgsen.
Vi står samtidigt vid diskbänken i föräldraköket på avdelning 322.
-Har du sett någon osthyvel? frågar jag.
-Arabi, arabi, svarar du och skakar på huvudet.
-Okej, säger jag och ler.
Du förstår inte svenska.
I tanken förflyttar jag mig själv till ett föräldrakök på en barncanceravdelning i ett främmande land.
Där jag inte förstår språket och får vänta till nästa måndag innan någon kan förklara.
Tänker att det skulle vara ensamt och skrämmande.
Jag förstår svenska.
Jag förstår vad de säger om prover och provsvar.
Om crp, lpk, tpk och neutrofila.
Behandlingsplaner, infektioner, hb och blodtransfusioner.
Jag kan fråga det jag vill när jag vill.
Ändå är jag rädd.
Jag undrar hur rädd du och ditt lilla barn är.
Fuck cancer!
