Ingen stor förändring men märkbar.
Stunder som frukost i det fria,
kaffe och det godaste brödet från ön känns bra.
Jag håller henne på avstånd.
För att stå ut.
En distans som gör det möjligt att ta in den där stunden.
På natten minskar det, avståndet.
Jag vaknar av trög gråt.
En gråt som tar tid på sig att förlösas.
Somnar om.
På morgonen är det där igen.
Avståndet.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar