Tre nyårsaftnar

Nyårsafton 2010
Vi är hemma. 
Hon är medtagen. 
Cytostatika i kroppen. 
Finklänning. 
Några få hårtestar på huvudet. 
Och en kvarglömd operationstuss i magen. 

Fina vänner kommer.
Med mat och sällskap. 
Och lilla bästisen. 
En av de två finaste. 

Hon mår illa. 
Hemsjukvården ger illamåendemedicin. 
I för stor dos. 
Så hon somnar. 
Och så är den nyårsaftonen över. 
För henne. 
Och för fina bästisen. 

Vi andra kämpar på. 
Fram till tolvslaget. 
Tror jag. 
Minns inte riktigt. 

Så startar 2011. 
Med cytostatika i dagarna två.
Direkt följd av operation. 
För att ta bort tussen. 
Den kvarglömda. 

Det blir ett år fyllt av hopp. 
Och förtvivlan. 
Tunga besked. 
Om och om igen. 
Men trots allt ett väldigt fint år. 
Om man jämför.
Med 2012. 

Jag har inga förhoppningar på 2013. 
Det blir som det blir. 
Det värsta har hänt. 
Och inget kan bli värre. 

Som en betingad reflex. Oron. 
Några oförklarliga blåmärken. 
Lite blek. 
Sämre aptit än vanligt.

-Mamma, jag har ont i sidan av magen.

För vem säger att vi är fredade nu. 
Försöker trycka bort den. Oron. 
Det går. Oftast. 
Inte alltid.

Fuck cancer!

Ett av fyra dör

Det är något som skaver. 
Som bubblar. 
På embryonivå. 
Som formar sig. 
Blir lite tydligt. 
Ibland. 

En kraft. 
Som säger att jag måste göra något. 
Av erfarenheten. 
Den vidriga erfarenheten. 
Något som ger oss verktyg. 
Att hantera det där svåra. 
Som vi inte förstår och inte vill veta av. 
Döden. 

Vet inte vad. 
Idéerna är många. 
Kanske en barnbok. 
Den som jag saknade. Och saknar.  
Där ett barn dör. Explicit. 
För att det händer. 
Och ingenting blir lättare av att låtsas att det inte gör det. 
För någon. 

En gala eller utställning eller kampanj. 
Som synliggör. 
Vänder upp och ner. 
Och tydliggör. 
Det nedtonade reklambudskapet. 
För sanningen är att 

Ett av fyra barn dör!

Ett av fyra barn som får cancer dör. 
I Sverige idag. 
Barn som kämpat stenhårt. 
Som trots det inte klarar kampen. 
För att gåtan inte är löst. 

Vi finns. 
Och vi måste klara det. 
Beskeden. 
Resan mot slutet. 
Slutet. 
Resan vidare. 

Och det är ensamt. 
För att det saknas verktyg. 
För oss. För er. För alla.   

Fuck cancer!

Drömmen om flickan

Drömmen.
Om flickan. 
Som blev en liten tjej. 
Som skulle bli en kvinna. 
Kanske en mamma, mormor eller farmor. 
Eller något helt annat. 
Som hon själv velat bli. 

Som skulle gå sin egen väg. 
Göra sina egna val. 
Fatta egna beslut. 
Följa sitt hjärta. 

Drömmen.
Om att få vara med och forma den lilla flickan. 
Som skulle älska sig själv. Inifrån. 
Utan attribut och yta.
För att hon fått växa upp med orden.   

-Jag älskar dig, mest av allt i hela världen. För att du är du. 

Saknar.
Den lilla flickan. 
Och drömmen om henne. 

Fuck cancer!

Elfte gången gillt

Åren 2002-2004

Två behandlingar. 
Hormoner. 
Undersökningar. 
Ägguttag. 
Väntan. 

Bra resultat. 
Många ägg. 
Många embryon. 
Som ser fina ut.
Båda gångerna.  
Hopp. 

Insättningar. 
En efter en. 
Så till slut. 
Ett plus. 
Alldeles tydligt. 
Efter åtta minus. 

Ultraljud. 
En gulkropp. 
Det lilla fostrets bo. 
Tom. 
Det ville. 
Men orkade inte. 

Ännu ett försök. 
Som ville. 
Men inte orkade.  

Så blir det plus. 
För tredje gången. 
Jag tror inget. 
Vågar inte. 

Ännu ett ultraljud. 
En gulkropp. 
Och ett litet foster. 
Med tickande hjärta. 

Jag vet inte vad jag ska känna. 
Vill men vågar inte tro. 
Skyddar mig. 
Men det växer.
Tillsammans med oron.

Är rädd. 
För mat och annat. 
För sådant som kan ta bort. 
Det som växer. 
Som jag knappt vågar tro på. 

Så kommer hon. 
Och lyckan. 
Euforisk lycka. 
Kan inte jämföras med något annat. 

Jag är stark. 
Osårbar och lycklig.
Lyckligast.   
Hon är här. 
Inget kan ändra på det. 
Inget. 

Vad lite jag visste. 
Vad lite vi vet. 
Om livet.  

Fuck cancer!

Botten

Botten.
Undrar om jag nått den.
Om det är så här det känns. 
När det inte kan bli sämre. 

Jag trampar.
Försöker känna.  
Något fast. 
För att kunna ta sats. 
Uppåt igen. 

Men jag känner inget. 
Inte ännu. 
Så det kan nog bli både sämre. 
Och bättre.

Fuck cancer!

Storebror

-Mamma, ska jag berätta en sak? 
-Ja, gärna. 
-Vet du, att när Nora fanns innan hon dog, då hade jag en storebror. 
-Jaså.
-Ja, och han dog före Nora dog. 
-Jaha, vad heter han?
-Han heter Karl Jonsson.
-Det visste inte jag. 
-Men så var det faktiskt.  

(Dialog mellan Ivar och mig)

Gladledsen

Julaftons morgon.
Blev det i år också.
Lycklig lillebror.

-Mamma, mamma, en snowracer, precis en sån som jag önskat mig, titta mamma, titta! 

Gladledsen pappa. 
Och mamma. 

Paket med God Jul. 
Från mamma, pappa, Nora och Ivar.
Till mamma, pappa och Ivar. 

Förra julen på film. 
Hör och ser. 
Rösten och skrattet. 
Klänning, läppglans och nypiffade julnaglar.
Nyutvuxna ögonfransar och kort mörkt stubb. 
Vacker. Den vackraste.

Hjälper lillebror med svåröppnade paket.
Sjuårsglitter i ögonen. 
Och cancer i kroppen. 
På fler ställen än vi kan ana.

Saknar. 

Fuck cancer!