Klumpen brister

I trapphuset möter jag två klasskompisar.
Vid affären en till.
När jag går förbi skolan ser jag att det lyser.

Den är öppen en lördagskväll.
Klasskompisarna är på väg dit.
Det ska nog bli disco.

De är stora tjejer nu.
Går i femman och ensamma i mörkret till skolan. 
Jag skulle haft en tjej som går i femman. 

Matkassarna skär in i mina händer.
Klumpen i halsen gör ont.
Jag borrar in hakan i jackan och längtar hem.

Det är inte ofta det sker.
Kan inte minnas när det hände sist.
Att klumpen brister och blir till tårar ute bland folk.

Det sker.
Tårarna rinner.

Fuck cancer!

Elva år

Finaste Nora, 

för elva år sedan kom du till oss, 
förgyllde våra liv och gav oss lyckan. 

För fyra år sedan fyllde du sju år, 
fick lilla Pärlan i present 

och vi fick fira dig för sista gången. 

Jag undrar vad du hade önskat dig idag
och önskar så att jag fått tända elva ljus på din tårta 
istället för på din grav. 

Fuck cancer! 

Älskade underbaraste Nora

Jag har jobbat mycket det sista. 

Det har varit roligt och känts okej. 

Och det har tryckt undan det svåra.

Den här som brukat vara min svåraste tid, den från diagnos till födelsedag. 

Den artonde september, ett trauma så svårt att jag inte vill minnas. 

Den förste november, en lycka så stor att den inte går att beskriva. 

Igår hände det. 

Med kraft gjorde de sig påminda, minnena som sitter i kroppen.

Likt en tsunami drog de in och svepte med mig ner i avgrunden. 

Nu känns det tomt och tungt. 
Meningslöst, kallt och mörkt. 
Tröttheten som en blöt filt. 

Älskade underbaraste finaste Nora,

jag älskar dig till månen och tillbaka,

om och om igen i all evighet.

Saknar och längtar efter dig. 

Fuck cancer!

Det som gör ont

Vi byter sal.
Till en som räcker till för oss alla.
Vi som ska yoga.

Framför mig går de.
En mamma och en dotter.
Dottern är kanske tretton år.

Mamman lägger armen runt dotterns axlar. 
De är nästan lika långa.
De delar vattenflaska och säger något till varandra.

Det hugger till.
Det är sådant som gör ont. 
Som påminner om det som inte blir.

Det blir ingen yoga för oss.
Ingen delad vattenflaska.
Och ingen arm runt axlarna.

Jag vänder bort blicken.
Trycker undan klumpen i halsen.
Och fokuserar på något annat. 

Fuck cancer!

Tre ord

Ivar och jag sitter i bilen på väg hem från en vän. 

Vi åker via Nora för att tända ljus. 

-Mamma, jag har bett Salomon att inte säga tre ord, säger Ivar. 

-Vilka ord? frågar jag. 

-Nora, cancer och död. 

-Varför då?

-För att jag blir ledsen då. 

-Men han får väl säga Nora?

-Ja, men inte "vad sorgligt att Nora dog av cancer" för då blir jag ledsen. 

Fuck cancer! 

Hjärtat

Vi ligger i sängen.

-Mamma, vart tar hjärtat vägen när man dör? frågar Ivar.
-Vad menar du, frågar jag.
-Vart det tar vägen, slinker det iväg någonstans?
-Hur tänker du?
-Man har ju hål och vart tar hjärtat vägen?
-Vad tänker du på för hål?
-Mellan revbenen och så.
-Men man har ju hud utanför så det kan inte slinka iväg någonstans.
-Men inte när man blivit ett skelett.
-Nej, men då har allt som inte är skelettet förmultnat och blivit jord.
-Hjärtat med?
-Ja.
-Vad synd för annars kunde ju det fara iväg och hoppa in till någon annan.

Finurligt tänkt.
Tänk om.

Fuck cancer! 

Saknar

Älskade, underbara Nora. 

Jag saknar dig så mycket. 

Fuck cancer!