Tre år

Tre år sedan himlen blev rosa.
Tre år sedan det sista andetag.
Tre år sedan livet tog slut.

Tre år sedan livet började. 
På den nya vägen. 
Den krogiga och snåriga. 

Perioder som är lättare. 
Perioder som är tyngre. 
Upp och ner men alltid upp efter ner.

Just nu en tung.
Jag hemsöks av minnen. 
Som spelas upp likt en film. 

Rastlösheten klättrar.
Över bröstet känns ett tryck.
Jag andas till hälften.

Det nya livet fortsätter.
Jag har överlevt och lever. 
Med sorg och saknad. 
Och framtidstro. 

Älskade finaste Nora,
jag älskar dig till månen och tillbaka,
om och om igen,
i all evighet.

I varje andetag finns du med mig.
I varje andetag finns jag med dig.  

Fuck cancer!

En annan värld

Ivar spelar Minecraft.  

-Mamma, tänk om det är så att när man dör så kommer man till en annan värld, säger Ivar. 
-Och när man dör i den världen så kommer man tillbaka till denna, fortsätter han. 
-Ja, tänk om, svarar jag. 

Tänk om. 
Jag hoppas hon dör snart i så fall. 

Fuck cancer!

Ett sms

Det kom ett sms. 

"Vi sitter o äter och tittar ut på en stark lysande stjärna på himlen. 
Adrian säger 
-Vet du vem det är, en ensam och vacker Nora."

Adrian.
Den fina bästisen. 
En av två. 

Så fint. 
Jag blir varm. 
Och gråtig. 

Fuck cancer! 

Som en våris

Som en våris som börjar släppa taget.
Det ledsna som börjar bubbla.
Som stiger i ögonen och blir en klump i halsen.

Minnen som sitter i kroppen.
Som gör sig påminda.
Och pockar på uppmärksamhet.

Tre år sedan operationen i huvudet.
Tre år sedan vi pustade ut för att operationen gått bra.
För att tumören var ute och risken för hjärnblödning var över.

Tre år sedan vi blev glada när vi fick åka hem.
Tre år sedan hem var Barncancercentrum avdelning 322.
Där vi kände oss trygga och lugna.

Tre år sedan vi lättade fick trappa ner på kortisonet.
Tre år sedan vi fick en paus.
En kort innan helvetet bröt ut igen.

Tre år sedan det bara var en månad kvar.
Trettio dagar tills livet tog slut.
Och började om med sorgen som en ständig följeslagare. 

Fuck cancer!

Kan pussar döda

Nyvakna ligger vi i sängen och småpratar. 

-Mamma, om någon kompis till mig eller någon som jag känner pussar mig, är det farligt? frågar Ivar.
-Vad tänker du kan vara farligt? svarar jag. 
-Måste jag säga?
-Ja, det måste du. 
-Jag kanske tänker något med död.
-Hur tänker du då?
-Att kanske den kan smitta mig med något.
-Som gör att du kan dö?
-Ja. 
-Nej, det kan inte hända, ingen kan smitta dig med något som du kan dö av.
-Kan vi gå upp nu.

Fuck cancer!

Glömmer inte

Nej, det går inte över. 

Det läker inte. 

Jag glömmer inte. 

Och jag blir inte påmind om du säger något om Nora eller sorgen. 

Tänk dig att du amputerar ett ben. 

Det växer inte ut igen. 

Du glömmer inte att du saknar ett ben. 

Och du tänker inte "var du tvungen att påminna mig om benet, jag som precis hade glömt att det är borta". 

Sorgen finns där. 

Saknaden finns där. 

Så kommer det vara. 

Det måste jag lära mig leva med. 

Jag lär mig. 

Och jag tror att livet kommer bli bra och meningsfullt. 

Med sorg och saknad. 

Fuck cancer! 

Dagar och minnen

Måndagen efter ännu en Visommist helg.

En helg fylld av umgänge, prat och skratt med andra familjer som mist.
Helger vi längtar efter men som skrapar sönder sårskorpan och gör oss tröttare än tröttast.

Och tre år sedan resan tog fart på ett sätt vi inte hade väntat oss.
Dagen som avslutades med vetskapen om att Wilms tumör med metastaser i lungorna kan sprida sig till huvudet.
Följt av en smärtsam tid som ledde fram till slutet. 

Jag känner mig ledsen, låg och energilös.
Min kropp minns.
En tung tid väntar. 

Fuck cancer!