Allergisk

-Mamma, jag tål ju allting. 
-Ja, du är inte allergisk mot något vad vi vet. 
-Men då måste jag ju tåla alla sjukdomar också?
-Nej, tyvärr. Med allergisk menar man sådant man äter eller sådant man är i närheten av som päls och damm och sådant. 
-Men jag tål ju vissa sjukdomar. 
-Ja, vissa sjukdomar klarar kroppen själv av att läka och vissa måste man få medicin mot för att bli frisk. 
-Om man har cancer måste man ha medicin men det fanns ingen medicin mot Noras cancer. 
-Nej, det fanns ingen som klarade att ta bort Noras jätteelaka cancer. 
-Men dom provade flera mediciner men ingen var bra. 
-Nej, ingen var bra. 
-Och nu är hon död. 
-Ja, det är hon.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!

Livet som fortsätter

Jag har lämnat Ivar på skolan, svänger ut på trottoaren och hamnar mitt i en skock av barn. En av dom, den finaste. Noras bästis och blivande fästman. 

-Hej, säger han och springer vidare ner för backen.  

De två som följts åt från tiden i magen till babyrytmik. Till förskola och skola. Har lekt och lekt. Bråkat någon enstaka gång men alltid pratat ut. Funnits för varandra tills det tog slut. 

-Mamma, vi kommer bo hos Adrian och inte här. 
-Va, varför då? 
-För att Adrian vill det men vi kan komma hit ofta och äta middag och så. 
-Ja, det får ni lova att göra. 

Snart är hela skocken framför mig. Tjejer och killar. Hår i tofs och utsläppt. Ryggsäckar och kepsar. Spring i benen och fniss. 

Klumpen i halsen växer. Hon skulle sprungit där i skocken. Med matsäck, nya höstskor och fladdrande hår. På väg mot ett av livets alla äventyr. 

Jag sväljer och trycker undan klumpen. Orkar inte nu. 
Är på väg till ett möte i livet som fortsätter. 
För att det måste. 

Fuck cancer! 

Så blev det inte

-Mamma, hur visste du egentligen att Nora var död?
-Hon slutade att andas och jag hörde när hon tog sitt sista andetag.
-Slutade hjärtat att dunka då?
-Ja, det slutade dunka då men det hörde inte jag. Jag hörde bara att hon inte andades mer.
-Men varför?
-Därför att hennes elaka klump i magen spred sig så det blev klumpar i lungorna och i huvudet. Till slut var de så många i huvudet så de fick inte plats och då blev det en stor blödning i huvudet. Och då dog hon.
-Kan man inte leva med många klumpar i huvudet?
-Nej, det kan man inte.
-Jag tänker på Nora varje dag?
-Gör du det?
-Ja, gör inte du det?
-Jo, det gör jag. Vad tänker du när du tänker på henne?
-Vet inte. Allt möjligt. Att hon lekte med mig fast hon var sjuk.
-Ja, det tänker jag också på. Ofta när du är ensam och ber mig att leka så tänker jag på att det inte är så här det ska vara. Du och Nora hade ju varandra och det var ni som skulle leka.
-Ja, det tänker jag också på. Men så det blev inte.
-Nej.

(Dialog mellan Ivar och mig)

Fuck cancer!

Storasyster i himlen

Det är mindre än en timme kvar tills vi ska gå till skolan för allra första gången. 

-Ivar, om ni ska berätta för varandra om er familj. Vad säger du då? frågar jag. 
-Att du heter Lena och pappa heter Marcus...och..., svarar Ivar och tystnar. 
-Tänker du på Nora?
-Ja.
-Vet du inte vad du ska säga?
-Nej.
-Du kan säga att du har en storasyster som har dött av cancer och bor i himlen nu.
-Men tänk om dom inte tror mig då?
-Fast det tror jag att dom gör. 

Ny skola. Nya små vänner. Inte den gamla trygga förskolan där alla visste. Som följde oss under den långa sjukdomstiden. Förskollärare som haft Nora i gruppen före Ivar. Där vi inte behövde förklara eller berätta. Där hon helt naturligt fanns med. 

I ett samtal med nya läraren berättar jag som det är. Att Ivar kan behöva stöd om de ska berätta om sina syskon. Att vi inte vill att man hyssjar eller undviker ämnet. Att vi har en dotter och storasyster i vår familj som alltid finns med oss. Och inte. 

Fuck cancer!

Sjutton månader

Sjutton månader utan. 
Älskar dig. 
Saknar dig. 

Fuck cancer! 

Ska jag dö?

-Mamma, vi visste ju faktiskt inte att Nora skulle dö. Det kunde vi ju inte veta, eller hur? säger Ivar.

Jag kör bilen. Ivar sitter därbak.
Jag hör vad han säger och stelnar till.
Vi visste. I fem månader visste vi att hon skulle dö.
Inte precis när men inom överskådlig framtid.
Jag överlägger med mig själv.
Frågar mig om jag ska berätta att vi visste.

-Nej, det visste vi inte, hör jag mig själv svara.

Inom mig gnager det fortfarande. Tvivlet.
Vi berättade allt för Nora om hennes sjukdom.
Att medicinerna inte bet på tumörerna.
Att hon fick mediciner som gjorde att de inte skulle växa snabbt.
Men vi berättade inte vad sjukdomen skulle leda till.

-Mamma, ska jag dö?

I mitt huvud hör jag den fortfarande.
Frågan som aldrig kom.
Den som jag var livrädd för men också lovat mig att svara ärligt på.

Men vad ska man säga till sin sjuåring?
När man inte har någon bild av döden.
Inte riktigt tror på något liv efter.
Inte kan måla upp ett paradis där alla har det bra.
Inte kan lova att vi ses igen.
För sanningen är ju att jag inte vet.
Ingen vet.

Och vad ska man säga till sin sjuåring när man är rädd?
Skräckslaget rädd för det som ska ske.
När man inte kan skilja på sin egen och hennes eventuella rädsla för det faktum att vi ska skiljas åt.

Innerst inne känner jag tillit.
Till att jag skulle kunnat berätta.
Formulera min inre övertygelse.
Det som känts sant för mig.
Men jag vet fortfarande inte vad det är.

Jag vet att jag inte är rädd döden.
Att det inte verkar svårt.
Inte ångestfyllt eller skrämmande.
Lugnt och fridfullt lämnade hon mig.

Jag tror att det är fint.
På ett sätt som vi inte kan förstå.
Förrän vi själva tar klivet.
Det som vi alla ska göra, någon gång.
Det enda vi med säkerhet vet om livet.

Fuck cancer!

Rädslan

Kampen mot rädslan.
Den som lurar och växer sig stark när man minst anar.
Som på en sekund tar över allt.
Sunt förnuft, kunskap, fakta, tid och rum.
Ger kroppsliga symptom som sus i huvudet, tryck över bröstet, tunnelseende och utebliven nattsömn.

Det är lite som krävs.
En förkylning som drar ut på tiden.
En pupill lite större än den andra.
Ont på oväntat ställe.
En svullen körtel.
En provtagning.

Cancer, den lömskaste av sjukdomar. 
Ena stunden under kontroll, nästa inte.
Statistik som blir en siffra, inget mer.
Som urskillningslöst kan innefatta eller utesluta.
Och ge rädslan fritt spelrum.
Priset för överlevnad.

Vi slipper den, vi som mist.
Tills vi själva eller någon nära uppvisar symptom.
Realistiska eller inbillade.
Då är vi där igen.
I klorna på rädslan.

All styrka till oss.
Vi som kämpat och kämpar.
Allt för många av oss bär den för alltid med sig. 
Rädslan. 

Fuck cancer!